Om murare Bengtsson och bloggare Oddson
Den första boken jag läste i sociologi hette Båten i Parken, i den boken berättar Per Månsson om människans största problem, nämligen det att hon vet att hon en dag ska dö.
Vi skiljer oss på så sätt från andra djur.
Vi delar upp vårt liv i små projekt, vi går i skolan, vi söker en partner, vi skaffar barn….och kanske ett sommarhus att bygga på.
Allt detta, för att inte behöva tänka på döden menar Månsson.
Det skulle bli för överväldigande annars. Omöjligt att leva.
Det senaste dagarna har jag tänkt en del på döden.
Jag har varit rädd för den under större delen av mitt liv, och måste fortfarande ibland trycka bort den där tanken på att jag en dag inte längre ska finnas….precis på samma sätt som jag tryckte bort den när jag var sju år för att kunna somna.
Oddy och jag har börjat promenera kring St Pauli kyrkogård. Det är hemskt vackert där och väldigt lugnt och stilla. Det blir lite som Oddys belöning efter att han varit modig och gått den stora gatan fram.
Jag läser på gravstenar och tänker på dessa människor som varit döda sedan början av 1900-talet.
Många verkar heta Asta.
Männen står alltid överst, under sin titel.
Det är murare Bengtsson och lokförare Svensson.
Det är så svårt för mig att greppa att de har funnits precis lika mycket som jag.
Att murare Bengtsson kanske hade mustasch, bullrig röst och massor med humor.
Kvinnorna har sällan en titel förstås. En är ”Änkefru”…och jag tänker att det känns väldigt sorgligt.
Men så finns det en kvinna, som minsann var kinamissionär.
För en stund så tänker jag att det är bra att vi släppt det där med att definiera oss själv och andra genom en yrkestitel.
Men sen så inser jag att det har vi ju alls inte gjort.
Det står bara inte längre på våra gravstenar.
För hur skulle det se ut? Idag har vi ju oftast så många arbeten och titlar, vi definierar oss själva och sen omdefinierar vi…så många gånger vi har lust, och kanske bara för att vi faktiskt kan.
På gravstenarna kan man också läsa att en del fått leva i hundra år, medan andra bara fått leva i trettio.
Och över vissa gravar har det vuxit så mycket gräs och murgröna att det knappt går att läsa någonting alls.
Då funderar jag på, hur länge man behöver vara död för att ingen längre ska minnas att man ens har funnits.
Oddy tuggar på en liten kvist som han hittat på marken, spejjar efter tjocka duvor och tycker allra bäst om att få dricka vatten direkt ur kranen där man fyller på vattenkannorna.
Jag avundas hans förmåga att kunna leva här och nu, och hans ovisshet om döden.
The last couple of days Oddy and have been taking long walks around a cemetery. Which brings up a lot of thoughts about life and death.
”Min” gamla kyrkogård… Hundratals timmar jag spenderat där.. gått o gått.. försökt få rätsida på livet.
Blev (återigen) sugen på att plugga sociologi nu! Gör du det och i så fall – vad vill du jobba med sen? Drömmen?
Åh vad fantastiskt vackert skrivet. Sorgligt på samma sätt. Sorgligt och vackert. Jag har tänkt så himla mycket på döden efter jag fick barn och då min mormor och morfar gick bort i samma veva. Det blir så mkt känslor när man får barn, plötsligt bryr man sig om att få leva i 100 år. Man vill ju få vara med så länge som möjligt och se hur det går för barnen och barnbarnen osv. Det blir ett perspektiv som för en närmare döden på ngt märkligt sätt.
kram!
m, Min dröm är att få jobba med Odd Lovin’, på lite olika sätt och vis. Valet föll på sociologi för att det är det ämne som intresserar mig mest, jag läser kandidatkursen nu och kommer nog att vilja ta en master….även om det kanske inte blir på en gång. Vad jag ska jobba med annars som sociolog vet jag inte (än), jag försöker att fokusera på att bli en så bra sådan som möjligt och tänker att då kommer det nog att finnas plats för mig någonstans. Men det är ju absolut ingen spikrak väg till en fast anställning precis. Förmodligen blir det så att jag kommer att få söka tjänster där de egentligen söker någon annan och sedan motivera varför jag är mer lämpad.
Jag vet att jag kommer att jobba med människor och med vintage, sen vilket av det som blir betalt och vilket som blir ideellt får vi se:)
Alex, Jag förstår det! Det är nog det som skrämmer mig mest med att jag inte har fått några barn än. Att när jag väl får det (om vi får det) kommer att känna att…shit! detta borde jag gjort för 10 år sedan för då hade vi fått 10 år mer tillsammans.
Man kan inte tänka så jag vet…men sån är jag.
Jag är lite likadan =) pluggat konst o mode en hel del men kan inte hitta min plats i den hårda branschen o tror ofta att socionom/psykolog/liknande är mer för min personlighet.. Men det kreativa är jättevikitgt! Jag kan inte heller riktigt få ihop de olika delarna av mig, men det kommer nog
m, Det gör det definitivt. Jag har skrivit lite om just det där förut…som väldigt många verkar känna igen sig i. http://www.tuvaminnalinn.se/2011/06/01/avsaknaden-av-ett-kall/
Nej man kanske inte ”bör” tänka så men det gör iaf jag. Det blir oundvikligt. Å andra sidan hade det ju inte varit samma unge tio år tidigare. Man får väl tänka så istället.
Lånade några ord av dig.
Vilken fin text. Den berör mig. Jag brukar också tänka på döden, att jag inte vill dö och jag nog är lite rädd för vad som sker då. För det vet ju ingen. Men sen brukar jag tänka att vi kanske föds på nytt. För allt kan väl inte bara ta slut?
Ha en fin dag!
Alex, Det var ett bar sätt att komma runt tanken:)
Villa Viola, Hur hemskt det än låter så tror jag faktiskt att det tar slut. Tänker ofta att jag önskar att jag trodde på någon gud eller något liv efter detta, men nej. Personligen tror jag att alla religioner existerar just för att tanken på döden…meningen med livet etc är så svårt för människor att förlika sig med.
Att tro på liv efter döden ligger väldigt långt från den jag är som person. Men det vore riktigt grymt om jag hade fel:)
Älskar också St Pauli Kyrkogård. Har du varit vid kyrkan i sig? Den är andlöst vacker.
JAE, Det är den som ligger bort mot Rörsjöparken va? Passerar där ofta och har tänkt detsamma.
Så fint du skriver! Får en tår i ögat. Jag tänker också ofta på döden, bl a för att mina föräldrar börjar bli gamla. Fast att jag tror på ett liv efter detta tycker jag ändå att det är jobbigt. Man vill ju inte skiljas från någon man älskar.
Förresten, tack vare dig har jag verkligen blivit nyfiken på sociologi!
Jag tycker om kyrkogårdar och känner alltid ett lugn där och gillar som du, att tänka på vem de varit, de där namnen på gravstenarna. Vissa har nya blommor, vissa verkar bortglömda, men förmodligen har släktingarna och vännerna bara ändrat sitt sätt att sörja.
Jag tänker inte så ofta på döden, men samtidigt är jag en sådan som aldrig vill vara osams med någon någon längre stund. ”för tänk om det händer något” hör jag i mitt huvud. Min pappa dog när jag var 12år och idag förstår jag inte hur jag klarade det.Idag skulle det vara mycket svårare.
Anette, Ja, i mitt huvud är mina föräldrar fortfarande 36 på något konstigt vis. Kan rekommendera boken jag nämner i texten om du är nyfiken på sociologi, tycker det är en fin lite skildring av vad det innebär att studera samhället.
Lenita, Jag tror också att människor hittar andra sätt att sörja, flyttar, etc. Besöker inte min farfars grav så jätte ofta, men jag tänker på honom varje dag. Att förlorar en förälder känns så fruktansvärt orättvist. Jag undrar ofta hur man tar sig igenom det. Min farfar stod mig väldigt nära och lämnade ett stort hål, idag kan jag känna som att hålet aldrig har krympt, jag har bara lärt mig att leva med det.
jag tror att jag är räddare för att leva -och med tankar som att se tillbaka och tycka att jag valt fel saker- än att dö. men så tror jag inte heller på ett definitivt slut, kanske är det därför..
på sätt och vis känns det tryggt att tro på något,även om det inte går att sätta ord på, vad det är exakt.