Att gå
När jag kom till Stockholm den vintern för fem och ett halvt år sedan så var jag på rymmen, innerst inne var jag det även om jag aldrig pratade om det högt.
Jag hyrde ett rum av en tjej i Hammarbyhöjden och varje morgon gick jag upp kvart i sex, drack en halv kopp svart kaffe och promenerade sedan i rask takt, över Skanstullsbron, Södermalm och Skeppsbron.
Varje morgon, precis samma sak. Oavsett väder.
Och av någon anledning så lyssnade jag på The winner takes it all med Abba.
Inte för att den egentligen på något sätt gav mig kraft eller så (som man kanske kan tro).
Det var inte så att jag gick för att det fick mig att känna mig stark, snarare så att jag inte kunde stanna för att jag var så vilsen.
Igår kväll gjorde jag samma sak.
Solen färgade himlen när jag stegade upp på Skanstullsbron med Abba i öronen som så många gånger förr, och jag kände hur inget var sig likt.
Jag tänkte att jag är så glad över de här åren i den här staden.
Jag kommer aldrig att sakna dem eller längta tillbaka, det vet jag.
För i Stockholm har jag lärt mig att gå, utan att vända om.
I went on a last late night walk in Stockholm yesterday.
så vackert skrivet!
Sofie, Tack…det var en vacker kväll:)
På pricken, som alltid.
Jag har blivit duktigare på att lämna saker och ting bakom mig, men lyckas inte alltid. Men det får jag också leva med.
Gillar verkligen hur du skriver!