Att bryta mönster
Lenita undrade hur man bryter ett mönster.
Och jag skulle säga att det handlar om ögonblicket då man fattar beslutet. Ofta kanske man kommer nära det, men ändå inte tillräckligt nära.
I alla fall så har det varit så för mig.
Att det svåra har varit beslutet.
När jag väl fattat det så har jag alltid förvånats över hur enkelt resten varit.
Det kan handla om att sluta med ett destruktivt beteende.
Lämna en relation eller ett helt liv som man vet att man tar skada av.
Eller bara att göra en förändring i sitt sätt att leva och förhålla sig till andra människor.
Under svåra perioder har jag ibland räknat dagar, dagar som tillslut har blivit veckor och månader.
Och då, när jag kommit så långt så blir det svårare om inte omöjligt att ge upp och falla tillbaka.
Jag tänker också att det är viktigt att våga landa i sina känslor och gråta tills gråten tar slut ibland.
Och att den där smärtan som kanske först känns som ett växande hål sedan får bli en grop utav saknad.
Jag saknar massor, och jag ångrar massor.
Men jag fastnar inte där längre som jag gjorde förr.
Sen tror jag också, att det som är mest grundläggande för all typ av förändring är förhållandet man har till sin egen person. Ser man på sig själv som statisk eller som en ständigt pågående kreativ process?
Det är viktigt att påminna sig själv om att man hela tiden har det valet, kanske till och med varje dag om det krävs.
Some thoughts and experiences about breaking patterns in life.
oj, precis vad jag behövde läsa idag.
vi har ett val alltså.
skall tänka på det, bryta mönstret och påminna mig själv om att jag inte är statisk.
hoppas du får en bra helg!
Pernilla, Jag behövde själv påminna mig om det idag:)
Så sant, så klokt… Jag tror jag måste bli bättre på att acceptera att förändringar tar tid. Även om man bestämt sig så kan man inte bryta negativa tankemönster över en natt…. Men jag är så otålig, och så tänker jag att jag VET att jag har fel inställning men det är bara omöjligt att förändra! Tålamod alltså…
Sorry, det här kommer att låta som inställsamt fjäsk, jag vet, men jag skriver det ändå. Ibland när jag läser härinne så kan jag inte låta bli att reflektera över hur klokt och bra du skriver! Och tänker! Hur har du hunnit med att bli så vis, redan? Jag har ju haft ett bra tag till på mig, men jag känner det som att jag behöver ”komma ikapp” dig.
Särskilt den understrukna, länkade, meningen, vill jag stryka under på! Bums.
/helena
Elsa, Verkligen, tror det gäller att ge upp tanken på att man någon gång blir ”färdig”.
Helena, Tack:) Det var snällt sagt. När det kommer till sådana här saker så handlar det nog mest om att jag fått tampas så mycket med mig själv, insikter som jag fått erfara den hårda vägen, om man säger så:)
Men vis vet jag inte:)
Efter att jag ätit en halv stek till middag idag sa jag högt ”vilken stor kyckling det här var”
Oj, vad konstigt att läsa sitt namn i början av ett inlägg:) Jag håller med om att ögonblicket när man tar beslutet är viktigt. Men det krävs mycket mod för att inte ångra/fastna/falla tillbaka och förmåga att rida ut smärtan som kanske följer.