And then there’s those days when I drink to much coffee to even paint my own nails.
Jag väntar hela tiden på att jag ska slås av separationsångest, att sättet som ljuset faller på någon gata ska sticka mig i hjärtat och få mig att tvivla på valet att byta stad.
Men inte ens vinden på Västerbron,
solnedgången bakom Essingen eller natten på Götgatan får mig att känna så.
Jag tänker att det är märkligt, men på samma gång så mycket jag.
Min kärlek har alltid kunnat dö i ett ögonblick, utan att det för den skull känts det minsta dramatiskt.
Jag längtar efter ett långsammare liv.
Missförstå mig rätt, jag har valt själv att inte leva långsamt, det har passat mig och jag har inte velat ha det på annat sätt.
Fören nu.
”Jag vill inreda mindre och leva mer” sa jag till Baby.
Och det ligger så mycket i det, och han förstod precis.
Jag vill att mitt liv ska handla mer om möten med människor än vad det gör idag. Jag vill orka le mot busschaffören, inte bara ibland utan alltid.
Och jag har saknat så, att kunna rulla på en cykel hem till en vän en vanlig tisdagkväll och dricka te.
Jag kan inte göra det i Stockholm, det finns säkert andra som kan men jag kan inte.
För mig blir tekoppen ett projekt någonstans på vägen, och jag förflyttar mig inte så ofta som jag skulle vilja.
Jag vill att vänner ska ringa på dörren bara för att det ändå hade vägen förbi, och att det då inte spelar någon roll att vi inte har städat alls.
I Stockholm har jag aldrig vägarna förbi en vän. Och det har gjort det svårt för mig att odla sådan vänskap som jag tidigare haft i mitt liv. Sådan som inte bygger på att ”man vet var man har varandra” trotts att man så sällan ses, utan sådan vänskap som faktiskt bygger på att man ofta har varandra.
En sorts vänskap som inte behöver planeras in i en almanacka för att rymmas i livet.
Det har jag saknat.
Om ni förstår vad jag menar..
There´s countless reasons for why it`s right for me to leave Stockholm, and I´m thinking a lot about a few big changes I wanna do.
åh, jag förstår precis, och jag längtar efter en sådan vänskap. och här är det inget snabbt tempo, här är bara för lite folk, för mycket invanda mönster och för lite plats för förändring. pratade med min mamma om begränsningar ,och att inte låta sig påverkas av andras begränsningar när man redan har tillräckligt av sina egna, hon frågade även om jag tänkte låta stadens begränsningar begränsa mig… men för mig känns det som om en flytt någon annanstans hade vart den där brytpunkten nu som behövs. medans min man inte alls känner så..
Jag är både född och uppväxt i stockholm, och ändå känner jag det du beskriver här. inte förrän jag flyttade till teneriffa upplevde jag det på riktigt, att livet saktade ner. att människor betydde mer än alla måsten vi lever i. att det egentligen är det enda som betyder något. det kan jag också sakna såhär efter att ha flyttat hem igen efter 4 år. men jag jobbar verkligen på det, jag vill att det ska flyta naturligt, men till en början behövs verkligen en gigantös ansträngning verkar det som.. det gäller ju lite att få in sin omgivning på samma bana..:)
förövrigt tycker jag det är både modigt och lite synd att ni flyttar. har känt att jag gärna skulle vilja träffa dig innan det bär av:)
Jag känner exakt likadant.
förstår precis hur du menar och hoppas du hittar det nu. utan separationsångest.
förstår PRECIS vad du menar. och i Malmö kan man cykla hem till en vän en tisdagkväll. det är nog den cykelvänligaste stan i Sverige faktiskt
Emmie, Nej det är jätte viktigt att inte låta sig begränsas av andra människor..eller städer. Men lättare att man gör det än vad man tror. Jag känner att jag på ett sätt gjort det i Sthlm, lågsamt, utan att jag märkt det.
Sofia, Det stämmer nog så, att man ibland måste hamna utanför något för att kunna se det på ett annat sätt. Tycker absolut att vi ska ses innan jag flyttar!
Emeli,
har du någon plan för förändring?
anna, tack…jag tror faktiskt jag slipper ångesten, men det ska bli spännande att se.
Anna, Härligt! Då behöver jag bara en cykel och en vän!
Jag fattar, det suger att det inte är så här. Och nu grinar jag. Det kommer bli tufft det här. Men vad grymt vi ska ha det i Malmö – det tröstar jag mig med.
Eva, du är ändå den mest spontana stockholmare jag vet:) Och jag vet att du kommer att hälsa på oss, det gör det hela väldigt mycket enklare.
Skönt att lämna med en sådan känsla… no regrets. Jag kan också sakna vänskap på sådant sätt… jag har så stor del av mina vänner endast på Skype numera, det är så himla jobbigt!
Elsa, Splittringarna är verkligen det suraste med vuxenlivet. Samtidigt som det känns oundvikligt.
Jag längtar också efter vänskap som inte behöver planeras in i almanackan! Eller önskar att det åtminstone var lättare att planera in den. Det är inte klokt hur svårt det kan vara, för att så mycket annat tar tid och kraft. Jag och en kollega har länge försökt hitta ett tillfälle då vi båda kan träffas utanför jobbet (eftersom vi gillar varandra och vill lära känna varandra mer privat) men vi har inte lyckats än. Fast idag gick vi i alla fall iväg på rasten, satte oss på en bänk under ett träd och pratade om livet… En liten halvtimmes andrum som påminde mig om att sådana möten och samtal med människor som står mig nära, eller som jag vill lära känna och komma nära, hör till det viktigaste i livet! Därför är det både sorgligt och frustrerande att inte ha tillräckligt med utrymme för det. Vad ska man egentligen göra åt det? Någon som vet?…
Hoppas du finner det liv du saknar och längtar efter i Malmö! Till glädje för både dig, vännerna där och busschaufförerna. : )
Anette, Vad fint att du och din kollega har funnit varann så ändå:) Hoppas att ni får till en träff utanför jobbet snart. Jag tro att tricket är att prioritera bort ”måsten” som man samlar på sig, eller kanske mer göra sig av med några.
ja, alltså det här med vänskap. hur kunde bli så svårt och inplanerat när man blev vuxen? jag tror faktiskt att det första inlägget jag läste av dig hade att göra med vänskap. att det var det som gjorde att jag läste vidare.
jag har definitivt saknat den typen av vänskapen här i Lund. men jag är övertygad om att den finns. men det var enkelt när man bodde granne med någon eller gick i samma klass som någon dagligen. det var lättare att lära känna och upptäcka varann. att se varann misslyckas och lyckas utan att välja om den andra får se eller inte får se.
jag har alltid tänkt att det liksom är lättare att vara sig själv om man vet att man har utrymmet/tiden att bli vänner inom några år. som i grundskolan. det är mycket svårare när man vet att man bara kommer plugga en kurs tillsammans. då måste man göra intryck. måste vara sitt bästa jag. som på en första dejt i en amerikansk kliché-film. man kan inte slappna av och råka säga något töntigt. det går bara inte.
ett ämne som berör som du märker på den långa kommentaren;)och tack för att du delar med dig!
Du inspirerar. Tack!
Lenita, Jag tror också så. Antar att det handlar om någon slags avskalad vänskap som bygger på att man får alla sidor av en människa.
Kristin, Tack själv:)
Hm, meddela mig om du hittar EN plats på jorden där sådan tid existerar längre… Jag menar tid för att bara ringa på, eller så. För jag tror mer det handlar om inställning än plats på jorden. Bor ju själv i en småstad och här tittas det allt ”stressstint” i backen allt som oftast. Klyschigt kanske, men handlar det inte om att TA sig tid?
Känns som att det ev. kan vara en åldersfråga också? Jag var bättre på att se människor förr, hann t o m titta någon i ögonen ibland… Idag ´”hinner” jag inte riktigt det, fast att jag har mer tid. Oj, det blev visst flummigt och obegripligt, men så känner jag. Säkert är det tvärtom för någon annan. Det här med åldern och tid alltså.
Flum, flum och
/helena
helena, Absolut handlar det om att ta sig tid, men för att det ska vara möjligt för mig så känner jag att jag behöver skala bort andra saker, som för mig är väldigt förknippat med där jag bor idag. Att bara ”ringa på” var kanske en något överdriven bild, men mest för att illustrera:)
När jag bode i Västerås för fem år sedan så träffade jag ofta mina vänner på ett mer spontant sätt, helt enkelt för att avstånden oftast var mycket kortare tror jag.
Ibland tänker jag att det kanske krävs en stor förändring för att kunna göra de små förändringarna.
Vi får se om jag lyckas:)