Avsaknaden av ett kall
Ibland kan jag bli så avundsjuk på folk.
En kategori är de som har ett solklart kall.
Ni vet när man var yngre och man skulle skriva i sådana ”mina vänner” böcker vad man ville bli när man blev vuxen?
Jag skrev alltid bara något som jag läst att någon annan ville bli, typ..Delfinskötare (trotts att jag alltid varit lite rädd för djur som lever i vatten). Jag var avundsjuk på den som hade skrivit delfinskötare först, önskade att jag själv kommit på det.
Lite så är det nu när man är vuxen också.
Kan nästan känna hur jag går av lite inombords när jag hör någon säga att ”jag har vetat hela mitt liv att jag ville bli läkare, konstnär eller balettdansös”.
Jag undrar hur det känns att veta det.
Vad härligt med ett klart kall sådär tänker jag, en punkt i fjärran att sikta på.
För mig har resan mer varit som ett flipper spel, jag har aldrig vetat riktigt vart jag är på väg men ändå alltid känt väldigt starkt när jag hamnat fel.
Och då har jag börjat om.
Till hösten ska jag läsa en kandidat kurs i sociologi, vilket i sig bara det är helt galet, Tuva Minna Linn liksom, hon som alltid spottade på golvet i skolan och tjuvrökte bakom knuten. Ibland kan jag slås av en stark känsla av att vilja ringa alla lärare, terpeuter och psykologer som jag träffat och ba…vet ni va!?
Jag älskar sociologi, jag älskar vad det gör mig, hur det får mig att växa som person.
Men det är fortfarande jobbigt när folk frågar mig vad jag vill jobba med eller vad jag ska ”bli”. Människor är i regel som besatta av att sätta en titel på allt.
Sanningen är den att jag fortfarande inte vet.
Och jag har faktiskt lagt ner tanken på att jag någonsin kommer att veta det.
Jag kommer att fortsätta leva mitt liv som ett flipperspel och testa mig fram….just nu har jag rull, jag är på rätt bana.
Vad jag vet såhär långt är att ruttnar sönder inombords om jag inte får arbeta med människor, om inte varje dag känns unik och viktig.
”Jag trivs i en vardag präglad av känslan att kunna göra en skillnad”, så står det i mitt CV, det kanske låter smått pretentiöst, men så är det.
Jag är ingen delfinskötare.
Never was, never will be.
Sometimes I have a feeling that people have a problem with the fact that I still don´t know what I wanna become when I´m older.
Men jag förstår precis vad du menar. Jag är till dags dagar fortfarande sökande efter ”min dröm” när det gäller vad jag vill göra här i livet. saken är den att jag fortfarande inte vet helt säkert mer än att jag vill jobba med rättvisa. inte lag och makt utan sunt förnuft, att bevara vår jord och låta människor kunna leva ett drägligt liv. låter lika pretentiöst kanske men så är det. finns det något viktigare, egentligen?!
jag avskyr när folk frågar om titlar, vad blir du då, om du går den här kursen? men det är väl så vi blivit lärda att se på saker och ting.
jag försöker se på det såhär, att jag fått uppleva massor av saker som jag aldrig skulle gjort om jag vetat redan från början vad jag skulle bli!
kram på dig:)
Sofia, Jag tror det handlar mycket om att människor av naturen har ett behov av att kategorisera. Vi vill förstå oss på varann och då blir det nog så per automatik att vi vill ha svar på vissa frågor. I Stockholm upplever jag exempelvis att folk är som besatta av att veta var man bor, lite som att man är sin adress.
Jag tänker att det bästa är att sluta försvara och förklara sig och istället bara svara ”jag vet faktiskt inte” på frågan om vad man ska bli.
åh, jag var alltid döavundsjuk jag med! och även på de polare som läste vidare direkt efter gymnasiet, de flesta jag hängde med läste till lärare, ” för det var lätt att komma in på och sen få jobb” hjälp, tänker jag nu, att jag kunde vara avundsjuk på det. vad är det för liv, att göra något, bara för enkelhetens skull. jag har ingen kontakt med de människorna idag, vi växte ifrån varandra på mils avstånd.
sen är det många som genom åren frågat vad jag skall BLI, jamen, tänker jag, jag är väl redan något? om inte annat så säger jag som pippi långstrump, – STÖRRE. alltså, jag vill växa och lära mig saker. mitt jobb är inte det som kommer att definiera mig, vad jag är. som min utbildning nu, som jag avslutade efter två år, en konstkurs för de som inte klarar av det vanliga, snabba tempot i skolan. för de som varit eller är sjukskrivna. för de med alldeles för höga krav. den utbildningen har varit guld värd för mig, men jag BLIR ju ingenting, säger folk, hur kan jag ta studielån för något som jag inte blir? (hänger du med?)
alltså, kursen ger mig ingen stämpel, ingen doktorstitel liksom. och då kan folk ha väldigt svårt för att förstå varför jag går den och slösar mina år på det över huvudtaget. men mig har det gett otroligt mycket, det har hänt massor inombords för mig. så jag är glad att jag inte lyssnade på andra människor, utan körde på min magkänsla.
dina ord är så kloka i det här inlägget, så viktigt att ta upp sånt här, tack. som du ser på min text så är det något jag funderar mycket över och som jag tycker är tråkigt, just det här med att människor runt omkring en vill sätta en i fack. jag tränar på att inte sätta folk i fack. att inte kategorisera. men det är dösvårt. det går av bara farten ibland.
Jag är precis likadan. jag får smått panik ibland av att vara 28 år och inte veta vad jag ska bli när jag blir stor.
och min rastlösa personlighet gör att jag vill göra nästan allt, jag vet att det ligger inom ramarna att hjälpa människor, andligt då till största del i mitt fall. med ekologiska,naturliga produkter… (som nu skall förbjudas dock)
back to the roots, i både själ o jord och hjärta, så mycket vet jag.
men en gång i tiden ville jag faktiskt bli delfinskötare. Det vill jag nog fortfarande. Också ~
Vad märkligt det kändes att läsa det du skriver. Jag känner igen mig så väl. Jag har också läst sociologi, tagit en kandidat och visste inte heller riktigt vad jag skulle göra med den, vad jag skulle bli. En gång i tiden var jag punkaren som hoppade av skolan efter halva nian, strulade runt planlöst. Blev lärling hos en keramiker och önskade att jag hade haft drivkraften att verkligen satsa på det eller på något annat konstnärligt. Men jag visste aldrig vad jag ville bli när jag blev stor.
Men jag tänker att ett sådant ämne som sociologi kanske handlar just om detta att inte fastna, i det ”självklara”, utan att ständigt utforska och ifrågasätta världen runtomkring! Kanske ska man se det en gåva att vilja veta mer hela tiden, att vilja förändra och som du säger – göra skillnad!
Jag vidareutbildade mig för några år sedan till bibliotekarie, en tanke som funnits där i många år även om jag inte skulle kalla det drömyrke. Detta ledde i alla fall till stora förändringar i mitt liv. Jag flyttade från Småland till Stockholm och jag jobbar nu i ett yrke där jag känner att jag hjälper människor varje dag med att hitta information och upplevelser. Samtidigt fortsätter jag att drömma, kanske gör jag något annat om tio år och det är i så fall bra. Jag har nyss köpt lägenhet här i Stockholm men drömmer redan om att flytta närmare stan, kanske jobba någon annanstans, kanske gå den där konstkursen jag funderat på halva mitt liv?
Ja, så är det. Jag vill också önska dig lycka till med flytten till Malmö. Det är en fin stad, jag bodde där i sex år och kan ibland känna en lust att flytta tillbaka. Kanske gör jag det en dag, men nu ska det bli spännande att följa dig dit!
Emmie, Jag tycker konstkursen låter lovande. Sen tror jag ofta att människor projicerar sin egen osäkerhet inför framtiden på andra. Jag vet att jag har gjort det när jag var yngre.
iA, Det var säkert dig jag härmade då:) i mina vänner böckerna.
Helena, Vad underbart att läsa din lilla historia:) Jag tycker absolut att du ska gå den där konstkursen! Och tack för lyckönskningarna:)
Jag har alltid känt att man klassas som lite omständig/jobbig/slarvig för att man inte vetat vad man vill bli. Att folk får svårt att förhålla sig till en ibland. När jag började plugga nästan direkt efter gymnasiet så ville jag mest prova på och känna efter. Sedan funderade jag på psykolog, men insåg att jag inte hade betygen, trots att jag alltid haft ”bra betyg”. Dock hade jag en vän som hade sökt in till psykolog varje termin i 4-5år..dvs. uppemot en 8-10ggr och skrivit högskoleprov lika många gånger. Helt galet, men motiverat, och han kom upp till 1,9 och är idag färdig psykolog. Den tanken inspirerar mig, men jag har nog aldrig velat något så mycket. Tyvärr.
För några år sedan börade jag PA-programmet och kände att om jag inte hjälper människor med sina problem ”på fritiden”, så kan jag kanske hjälpa människor på sitt jobb, inom personalfrågor. Man spenderar ju trots allt 1/3 av sitt liv på arbetsplatsen typ. Jag har nu en slags titel, men ingen vet vad det är och jag får fortfarande försöka förklara något jag själv knappt vet.
Hursomhelst, så är jag inte alls säker på att detta kommer att passa mig livet ut eller ens mer än några år. Men jag tycker det är skönt idag att man inte är EN sak livet ut, utan kan byta inriktning när man vill och kan. Nu kommer jag ha en utbildning som ger mig möjlighet till nya insikter och gör att jag kan klara mig ekonomiskt. För mig känns den tryggheten nödvändig, då jag lite på samma sätt som du beskriver i tidigare inlägg kan känna att jag är rotlös. Men ändå så beroende av något fast.
Och du, så himla fin mening i ditt cv, inte alls pretentiöst tycker jag!
me 2
Jag förstår precis känslan. För mig har det varit lite annorlunda, jag har alltid haft tydliga passioner jag velat satsa på, men jag kan känna att det varit för många! Jag har alltid vetat att jag velat arbeta med något där jag får uttrycka mig i skrift, författare har varit drömyrket. Men sedan kommer det så mycket lockelser på vägen, så att istället för att fokusera på just det så börjar jag pyssla med mode, startar ett företag, eller jobbar i Indien med något projekt osv.
När allt blir rörigt så sätter jag mig ner med papper och penna och listar: vad är det jag verkligen vill göra, innerst inne, vad är det som verkligen betyder mest? Då får jag alltid samma svar, det funkar. Mitt tips är att till och från göra samma sak, vad är det du vill göra i framtiden om du får drömma helt fritt, strunta i titlar och avd du ”borde” göra? På så sätt kan man i alla fall börja med att sluta göra saker som inte ger något, som inte är topp 3 på listan…
Sen är utbildning inte så viktigt som man tror heller… Det är utvecklande, men enligt min mening kan du gå 4-5 år på vilken utbildning som helst på universitetet. Det ger mycket, det är viktigt att göra det tycker jag, men sedan betyder det ju inte att man måste jobba med just det i framtiden. För mig var det mer en personlig utveckling (förutom språkstudierna då kanske…) mer än att jag ville jobba inom företagsvärlden efter att jag tagit min examen.
Sorry för en spretig och kanske lite flummig kommentar (jag har just vaknat!)
Lenita, Jag har också gett upp det där med att försöka hitta nått jag vill göra för resten av livet, då kommer jag ändå aldrig att komma fram till något. Better just go with the flow;)
Emeli, Here, here!
Elsa, Det är ju faktiskt ett lysande tips, det gäller att inventera bland sina drömmar och mål med jämna mellanrum. Sen tror jag precis som du…att en examen är bra och öppnar många dörrar, men i slutändan handlar det mycket om vem man är och vilka ambitioner och inte minst kontakter man har.
Jag känner verkligen igen mig! Min väg genom livet har alltid varit krokig och bristen på målmedvetenhet en källa till ångest. Jag vet liksom inte vad jag vill! Eller så vill jag så mycket att jag inte kan välja. Och blir handlingsförlamad – av både rädsla och viss lättja tror jag…
Nu jobbar jag som förskollärare och det finns mycket positivt med det men det är också oerhört slitsamt, särskilt som barnomsorgen ser ut idag med stora barngrupper och låg personaltäthet. Jag drömmer om något annat… men vet inte riktigt vad, trots att jag har läst både folkhälsovetenskap och psykologi på senare tid. Mest av allt tror jag att jag längtar efter ett självständigt och konstnärligt jobb, eftersom jag är en fri själ med kreativa intressen. Samtidigt vill jag bidra till att göra världen bättre, hjälpa människor och lyfta upp andliga värden. Jag vill att det jag gör ska vara meningsfullt (för fler än mig själv)! En kombo av allt vore nog drömmen… men jag har det inte i sikte än.
Detta låter förresten säkert också pretentiöst. Men… varför är det egentligen fult att vara pretentiös? Det är ju ett ord med väldigt negativ klang. Varför, kan man undra? Betyder det inte bara att vi vill något stort och viktigt? Och är det i så fall inte precis som det ska vara? Jag tycker i alla fall att orden i ditt cv är underbara! Håll fast vid dem.
En annan liten tankeställare får jag när jag läser här, att kanske inte söka the One and Only Job utan inse att det skiftar under livets gång. Man tänker så lätt att ett ”riktigt” kall är livslångt (och så kan det säkert vara för vissa) men det kan ju lika gärna vara för en viss tid i livet. Sedan kommer ett annat!
Tack för att du skrev om det här, TuvaMinnaLinn! : ) Så intressant att få ta del av både dina och andras tankar.
Anette, tack själv för att du delar med dig. Jag tror precis som du att ett ”kall” kan skifta, och även vara svårt att definiera ibland. Känns som att du har många drömmar, kanske något som du kan börja med vid sidan av ditt jobb lite för att helt enkelt se vart det leder:)
Och som du säger, varför är det fult att vara Pretentiös. Känns väldigt Jante när jag tänker efter.
Det här är utanför ämnet men jag måste fråga iA: vad är det för ”ekologiska naturliga” produkter som ska förbjudas?! Och varför? : (
jag läste ju kulturvetenskap. har tagit magistergrad (en av dem sista, nu heter det ju master..) i det dessutom. jag är 28 ár och vet fortfarande inte vad jag ska bli. folk brukade ju, som du säger, frága vad jag skulle göra med det där som jag läste. jag brukade svara att jag förmodligen kommer att köra taxi eller bli rengöringsdam. trots att jag vet vad jag kan och vad jag vill och vad jag är bra pá sá fár jag ángest varje gáng jag ska skriva min cv och ett personligt brev. för att jag inte passar in i en kategori. jag har jobbat som lärare och med festivaler, i en bibliotek och som journalist. och sá hjälper det inte att jag söker jobb i andra land än mitt hemland, för hur ska jag förklara för en svensk att den utbildningen som jag har gátt inte finns i den formen i sverige? att den är speciell, och innebär att jag kan lite av allt? hur ska jag översätta benämningen pá ett examen som det inte finns en motsvarighet i det andra spráket för? det känns lite grann som om det jag kan inte är värt nágonting för att jag inte kan fá det in i korta raka begrepp som är mätbara, eller för att jag inte kan översätta dem.
men förresten, pá ett mer praktiskt plan, vad inkluderar du i din cv? och hur utförlig är du? vad tycker du är skillnaden mellan en meritförteckning och en cv? det verkar vara sá himla olika i alla länder, hur man skriver en ansökan, och vad man inkluderar, och hur láng den fár vara. och nu ska jag söka jobb i sverige och vet liksom inte riktigt hur och är rädd att jag inte fár en chans pá ett jobb för att jag sticker ut för mycket, för att jag gör fel eller missar nágonting viktigt…
Lena, det låter som en mycket intressant utbildning! Rent spontant tänker jag att du skulle kunna prata med en studievägledare på universitetet här om du känner att det är svårt att ”översätta” utbildningen,eller snarare att arbetsgivaren kanske har svårt att tolka. Då kanske du kan få tips på vad du bör tydliggöra etc.
Jag brukar bifoga både en meritförteckning och ett personligt brev, det är nog det vanligaste men de brukar alltid stå vad de vill att man bifogar. Kan säkert variera lite beroende på tjänsten.
Vad gäller brevet så tycker jag man ska passa sig för klyschor, det är så lätt att säga att man gillar ”många bollar i luften” , men vad betyder det egentligen? Tycker att man så rakt och ärligt ska svara på, vem är jag? Varför vill jag ha den här tjänsten? Varför skulle jag passa? Och vad kan jag bidra med till företaget?
Sen ska man nog inte vara rädd för att ta i lite.
tack du! det var en bra idé, att snacka med en studievägledare. det ska jag göra!!
Lena, Det behöver verkligen jag också göra…säkert fler än en gång:)