Om sånger som förändrar världen
I min sena tonår då jag inte längre kunde minnas hur man grät så hörde jag en sång..
Den förändrade mig, jag vet inte hur.
Jag vet bara att jag aldrig blev densamme igen.
Var gång jag hör den sången så ryser jag vid minnet.
Ni vet när man seglar ner mot botten, den som vi alla har inom oss, den som finns i även de bästa av världar.
Det finns inget vaccin att få för att inte drabbas av sin egen bottenlöshet.
Det hände mig, det kan hända dig, och tro mig när jag säger att det kan hända även hon den där som utåt sett verkar bada i lycka och perfektion.
Känslan av att drunkna i sin egen verklighet, att inte passa in någonstans och glömma hur man ropar på hjälp.
Den känslan har inget särskilt ansikte.
”Du är en sån som alltid klarar dig”, fick jag höra under hela min uppväxt, av vänner och vuxna i min omgivning. Jag var inte en sån som man behövde oroa sig för.
Jag hörde det så många gånger att jag började tro på det själv.
Så många gånger, att jag tillslut trodde att jag var odödlig.
Jag fattade tusentals dumma beslut och ramlade ner i den där bottenlösa känslan inom mig.
Tänkte att när jag väl når botten då ska jag skjuta ifrån med all min kraft (då ska jag göra det, men jag orkar inte nu).
Men vi som varit där vet att det inte alltid funkar så, att botten kan vara längre ner än man orkar hålla andan.
Så det här med att säga att någon ”behöver nå sin egen botten” det tycker jag är skitsnack, det är att blunda och titta bort. Det är att inte förstå vad det innebär.
Jag måste ha varit 20 år när jag hörde den där sången tänker jag och räknar.
Jo det måste jag ha varit, men jag minns inte exakt hur det kändes att vara 20 år.
Det var en varm vår och mina minnen är mest fragment.
Jag åt sådana Yoggi yoghurtburkar med plastlock och rökte ett paket cigaretter om dagen.
Det var en varm vår. Och jag hade ingen given plats.
På sjukhuset fick jag mediciner, en för att sova, en för att orka vara vaken och en för stunder då det kändes extra jobbigt.
Jag skulle idag kunna skriva en hel bok om varför man inte ska ge tjugoåriga flickor (som glömt hur man gråter och äter Yoggi yoghurt) mediciner mot sig själv.
Den där våren hörde jag en sång som fick mig att känna känslor som jag länge saknat.
Jag vet inte varför..
men den fick mig att tänka om.
den fick mig att dansa, i min ensamhet igen.
På ett sätt som inget och ingen annan förmått.
Och ibland, så sjunger jag fortfarande i min ensamhet…
Believe in me..help me believe in anything, coz I wanna be…someone who believes.
Det var aldrig frågan om någon vändpunkt eller att jag nådde någon botten. Jag har förstås haft lika många vändpunkter som gånger jag gått fel.
I mitt fall handlade det om att människor omkring mig gav upp bilden av att jag alltid skulle klara mig, vad som än hände.
Det handlade om att våga vara ärlig.
Att stå mitt kasst och våga tro att jag visst förtjänade fler chanser.
(Och till er som ibland säger att jag borde skriva oftare och mer, för er vill jag berätta att om jag fick och kunde så skulle jag skriva sånger. Just sådana som innehåller meningar som kan förändra en människas verklighet).
When I was younger I heard a song that changed me deeply. I`m dreaming about writing songs like that one day.
Du skriver på ett sådant sätt att jag själv känner igen mig i dina texter, sätter ord på känslor på ett sätt jag själv sällan gör, eller snarare vågar göra. Så fint!
Sandra S, Tack. Jag försöker, som ett sätt att bearbeta och påminna mig själv om saker oftast. Ibland går lätt, ibland tar det många år innan jag kan sätta ord på något.
Sv: Ja, det blev ännu en ny blogg – jag är ombytlig som få (men nu ska jag stanna här)!
det där med medicinerna, jag ryser när jag läser det.så hemskt och så lätt att bara få hjälp ”på ytan” ( jag har aldrig vågat pröva mediciner alls, fast att läkare och försäkringskassa har propsat på det. så rädd att fastna, har så lätt att bli beroende, även om det bara är beroende av en känsla)
och jag älskar sättet du skriver på, ”Men vi som varit där vet att det inte alltid funkar så, att botten kan vara längre ner än man orkar hålla andan.” true.
Så himla fint skrivet. Och den där låten, det är en av mina favoriter med. Kram
Jeg elsker den sangen, den er så vakker. Og jeg skjønner hva du mener; noen ganger føles det som en sang redder det fra alt.
Underbart när man kan få en sådan styrka från musiken… särskilt vid så otroligt svåra tider! Jag vet precis vad du menar även om jag inte kan peka på en viss låt i mitt fall. Men jag älskar att spela piano och när jag gör det får jag otrolig styrka, inspiration och glädje!
Som en av dem som tjatar
, som vanligt skriver du direkt in i hjärtat.
För mig gjorde ”lyckopillren” skillnaden mellan det okända och livet. För andra fungerar det inte alls. Det är det enda jag kommer att säga.
En låt som grävt ner sig i mig är ”Under ytan” (Uno Svenningsson). Säger det mesta om människors rädsla och hjälpte mig när jag var som mest nergrävd att se under min nästas hjälplöshet.
Emmie, Jag är inte emot medicin vid psykiskohälsa, det finns jätte många människor som tagit sig ur sina problem just med den hjälpen. Och där förmodligen ingenting annat heller skulle ha kunnat hjälpa. Men i mitt fall var behandlingen fel, varför jag anser det känns för privat för att gå djupare in på i detta forum. Men det känns ändå viktigt för mig att lyfta fram det.
Kajsa, Tack:)
Kari-Anne, Ja det är fantastiskt hur stor roll en sång kan spela ibland, vid rätt tillfälle.
Elsa, Jag önskar så att jag kunde ta mig tiden och läsa mig spela ett instrument.
Vita- Margarita, Precis som jag skrev till Emmie så vill jag poängtera att jag inte på något vis är emot ”lyckopiller”, inser i efterhand att det kanske lät lite så i texten. För precis som du säger så kan det absolut vara medicin som gör skillnaden för vissa, jag är glad att det gjorde det för dig:) Tack för din kommentar, det värmer som alltid.
Din text är som en smekning på kinden och ett slag i magen på samma gång. Tack igen. När jag var under ytan och helt väck egentligen lyssnade jag på Patrik Isaksson, jag tror han sjöng ”har du kraft att ge dig av eller mod att stanna kvar”, just den meningen om och om igen. Sen var det en låt som hette ”du får göra som du vill” som jag spelade i min cdwalkman hela tiden också. kram
nej jag menade inte att jag var emot det, jag vet också människor som blivit hjälpta. det jag menade var att det är så lätt att det blir fel, där har jag också erfarenhet av exempel.
att det känns för lättvindigt ibland, de läkare jag har träffat och hört om på nära håll skriver ut, utan att ta reda på mera, eller att se olika samband och komma fram till att det kanske inte vore rätt för just den personen.
men som sagt, jag är inte emot det alls, bara till mig själv, för det känns som om det vore fel väg att gå för mig, och mot att det skrivs ut till sådana som inte borde få det.
Din blogg är helt fantastisk. Allt du skriver går rakt in i mig, o rör om. Du använder språket på ett otroligt vackert sätt, o bygger meningar o texter som berör.
Jag hittade hit av en tillfällighet, o nu återkommer jag varje dag.
Johanna, Tack så hemskt mycket, vad glad jag blir att du hittade hit…och att du vill komma tillbaka. Ler till morgonkaffet över det!