Den stulna populariteten
Jag minns alla hjärtans dag för exakt tolv år sedan. Då gick jag i nionde klass på Stålforsskolan. På den tiden var det en utav landets största högstadieskolor, säkert sju våningar hög men jag minns inte exakt. Det kändes som 25 i alla fall och man fick bara tillgång till hissen om man brutit ett ben . Jag orkade sällan ta mig till fysik/kemi lektionerna eftersom dom var på det översta planet.
Istället stannade jag i rökrutan med de andra vilsna själarna som de flesta hade gett upp hoppet om redan i årskurs 5.
I uppehållsrummet kunde man köpa havrebollar och krämbullar, kaffe och spela rundpingis och corrone…och sen var de det där roskorten förstås. I början av februari kunde man köpa dem för en si sådär tjugo kronor styck och den som fick flest rosor den 14 vann. Någon från elevrådet delade ut rosorna i klassrummet så att ingen heller skulle missa vilka som blev utan.
År 1999 stal vi en rejäl hög bakom kassan i uppehållsrummet när ingen såg.
Sedan skickade vi ett 20tal rosor till oss själva.
Hade det varit idag så hade jag gjort samma sak, men jag hade istället skickat rosorna till alla de som jag visst skulle bli utan.
I efterhand så tänker jag, att varför, varför gjorde jag inte det?
För på högstadiet fanns det så många som alltid gick lite tryckta mot skåpen, de blev alltid valda sist till något lag på gympan och ibland då de fått en ny tröja i julklapp så bar de den varje dag resten utav året.
Jag tänker ibland, att om högstadiet var jobbigt för mig. Vad var det i så fall inte för dem?
I rökrutan hade vi ju i alla fall varandra, hur ytlig den vänskapen än var.
Och jag fick ju nya träningsbyxor när jag bad om det, även om min mamma inte förstod den livs avgörande skillnaden mellan att ha bara två, istället för tre ränder på byxorna. ” Det är ju samma byxor” sa hon, men det visste ju alla att det inte var.
Jag dricker dagens första kopp kaffe i högskolans bibliotek och tänker att,
vad fint det hade varit om vi alla hade fått vakna idag och varit femton för en dag, så annorlunda alla hjärtans dag på en högstadieskola med 7 våningar hade kunnat sett ut.
Jag hade gått på kemi lektionen i mina ”fake adidas” byxor från Galne Gunnar med huvudet högt. Och om någon hade frågat eller ens tittat snett så hade jag sagt ”det är ju samma byxor, det ser vem som hellst så kan vi sluta låssas att det spela någon roll”. Jag hade kunnat se saker och ting för vad det egentligen var. Jag hade gjort rätt, ställt mig på rätt sida och peppat dem som behövde det allra mest.
På bekostnad av min egen stulna popularitet.
On valentines day when I was fifthteen I stole a bunch of rose cards from school and sent roses to myself .
Jag var en av dem som strök utmed väggarna och som alltid blev vald sist. Därför är det ofantligt skönt att inte vara 15…
Jag tror att det är viktigt att ibland påminna sig själv om vem man var när man var femton, både för att kunna se var man är idag, men också för att ens femtonåriga jag ibland kan göra sig påmint.
Även om jag skulle vilja ändra så mycket av min högstadietid idag så kan jag inte, men att reflektera över den tiden kan göra mig uppmärksam på sådant som händer omkring mig idag, som jag faktiskt kan påverka.
Det finns ju fortfarande väldigt många vuxna som beter sig som 15, och ibland blir vi nog blinda för det om vi inte verkligen stannar upp och tittar efter. För lika lite som det var ok då, är det ok nu att en del vuxna styker längs väggarna och hamnar utanför.
Ja usch, de där rosutdelningarna var alltid lika ångestladdade! Undrar om de håller på med det fortfarande i soklorna? Det var verkligen inte lätt att vara 13-14 men jag måste säga att för mig var gymnasiet hundra gånger mer prestationsångest och jobbigt än vad högstadiet var… men i alla fall är jag så glad att jag slipper vara tonåring en gång till i alla fall! Hu!
nej, fy bubblan vad jag avskydde alla hjärtans dag, alla ”populära” fick rosor utdelade, dit räknades inte jag. osynliga jag. nu jobbar jag på att inte vara osynlig, och att inte göra mig osynlig heller, i trängda situationer!
Mycket bra skrivet och väldigt igenkännande. Dessa ständigt återkommande övertygelser om vem som var populär och who was not, usch och fy säger jag bara.
Du är så förbannat bra att jag än en gång länkar till fb och sprider dina ord.
ja gud. Jag gick dock på en skola där vi inte hade ngn rosutdelning utan det kom från kommunen vill jag minnas. Vi skickade inte internt utan det viktigaste var att få en ros från någon på en annan skola. Det var typ tre stycken på hela skolan som fick men det var aldrig ngn stor grej, bara för mig som ville vara populär utanför skolan. Min gamla skola var väldigt bra på det sättet. Och på många andra sätt också.
i tyskland där jag gick hela min skoltid finns inte den traditionen. men när jag som 19áring kom till sverige och jobbade som volontär pá en högstadieskola där elevrádet delade ut rosor pá alla-hjärtans-dag till dem som tydligen var mest populära, sá tänkte jag att detta var ett utmärkt sätt att förstöra ett helt ár med anti-mobbningsarbete. det finns ju inget värre än att pá ett sádant officiellt sätt visa vem det är som är mest populär och vem det är som ingen gillar. och det gjorde mig ledsen. det gör mig fortfarande ledsen. och arg. och jag är förvánad att skolorna inte slutar med det.
Ja såhär i efterhand känns det ju helt absurt när man tänker på det. Jag undrar om de fortfarande gör så:/
Tack för era tankar och reflektioner, de är så fina att läsa!
Än en gång, du är så bra!
Jag var precis så som du när jag var 15, ganska ofta tänker jag att tänk om man bara kunde spela tillbaka tiden för en dag och göra saker annorlunda… Tack för att du är så klok!
Jag läste just ”Den perfekte vännen” av Jonas Karlsson och där tar han upp just en sådan rosdag. Har aldrig hört det förr, men det kanske var vanligt? Låter helt galet, hoppas det inte finns kvar på skolorna. God tanke från början kanske, men måste ha varit vidrigt för många! Första gången jag är här förresten. Bra.
DoreDoris, Välkommen:)