Back at the crime scene
Jag är tillbaka i min första stad.
Min mamma och pappa träffades här för 30 år sedan i ett rivningshus. Pappa hade en toalett, det saknade min mamma. Och på den vägen var det.
Tills dess att jag var fyra år bodde vi i ett kollektiv på Utanbygatan i Västerås.
De rev förstås det huset också tillslut, allt har dom rivit säger min pappa ibland.
När jag var 19 år flyttade jag tillbaka till staden där jag börjat. Jag stannade i fem år den gången.
Jag förändrades, jag gjorde stora misstag men hittade också mig själv.
Idag när jag promenerar från tågstationen till högskolan passerar mitt liv förbi som en revy.
Varenda korsning har något att säga om mig,
och allt står oförändrat där jag lämnade det.
Jag känner mig nästan som ett spöke där jag går, i världens minsta storstad.
Jag äter lunch med hon som en gång var min bästa vän.
Det har nu gått tre år sedan sist vi sågs, och ännu fler sedan då när vi kunde prata om allt.
Jag vet inte hur sånt händer. Hur själar möts och går isär, utan egentlig anledning.
Jag vet inte varför jag aldrig har ringt henne, även fast jag saknat henne varje dag.
Kanske för att saknad egentligen inte smärtar.
(Blir det inte med åren mest som ett naturligt tillstånd).
Jag läser sociologi med socialpsykologisk inriktning på högskolan i min första stad. Jag reser dit med tåg som aldrig kommer i tid, tre dagar i veckan.
Hittills är det så roligt att jag nog aldrig vill sluta.
Blev så rörd… Har inte heller något svar fast jag ofta undrat… Livet hände antar jag. Bandet som var så starkt kommer alltid finnas…
Vilken fin läsning.
Memory lane baby
Jag har bott i Västerås största delen av mitt liv. Innan jag flyttade till Dublin för nästan precis fem år sedan så hyrde jag en liten lägenhet i andra hand på Linnégatan inte långt från Utanbygatan.
Trots att jag åker hem flera gånger per år så känner jag mig precis som du beskriver varenda gång. Som ett levande spöke som känner igen varje husvägg och varje lyktstolpe men samtidigt är en total främling.
Roligt att höra att du trivs så bra med din kurs.
Sara, där ser man! Då måste vi vandrat här kring Svartån samtidigt:)