Förra helgen när jag var i Göteborg ville förstås min vän Linda visa mig det bästa staden hade att erbjuda. Vi kikade in i butiken Prickig katt, oh boy…oh boy, vilket ställe!  Nu ska ni få se!

Det är helt enkelt skillnad på butiker och butiker. Prickig katt är en sån där butik som omfamnar en så fort man tar första steget över tröskeln. Allt är vackert från högt till lågt, sådär så att man nästan blir yr, vill fnittra och hoppa högt.

I butiken säljs vintage av fantastisk kvalitet, bijouterier, egen tillverkade smycken, hattar, prylar och möbler.

Och man vill ha med sig precis allt hem, alternativt flytta in i butiken.

Jag var ungefär lika såld på klänningarna….

…som jag var på stångarna som de hängde på, tillverkade av en snäll rörmokare.

Linda hittade en jätte fin klänning i 100% silke.

Klart den fick följa med.

Smyger man upp för trappan så kommer man upp till vinden…

När man trodde att det inte kunde bli bättre!

Tänk vad bäst att kunna shoppa på en riktig vind.

Du går väl in och anmäler dig till nyhetsbrevet och kikar i webb butiken!?

Dagen till ära hade jag lånat ett par skor utan klack av Linda….många timmar senare var jag ganska glad för det.

Bakom varje fantastisk butik står förstås några fantastiska donnor. Mer om dem och deras härliga outfits kan ni se och läsa på Prickig katt bloggen.

Förutom att vara fantastiska och sälja och tillverka fantastiska saker så arrangerar dessa damer även workshops i smyckes och hatt tillverkning, föreläser om hattens historia, personlig stil och modet att våga vara.

Word!

Om höstjackan bara ska kosta 299kr…

Då har nog tyvärr någon annan också fått betala .

Enligt FN är det 250 miljoner barn i utvecklingsländerna som arbetar.
Detta innebär, vart fjärde barn i hela världen.

Priset på ett plagg säger inte bara något om kvalitén, utan även en hel del om arbetskraften. Oavsett om det är vuxna eller barn så är det med all säkerhet långt ifrån humant.

Photos, Zoriah

En av fördelarna med att plugga hemma en dag är mysbyxorna.

Med morgonkaffet läser jag en artikel om mina bröder i tidningen Cafè.
Inte illa att vara en modehemlighet tänker jag.

Nu är det officiellt att de i samarbete med killarna bakom Sivletto ska öppna en butik och studio på Södermalm. Jag hoppas vi ses där!

I förrådet hittade jag min mocka kappa som jag nästan glömt. Jag köpte den i Frankrike för en sådär åtta år sedan, den kostade 2500kr och det var då det dyraste plagg jag någonsin köpt, nu är jag nykär i den.

Provar lite nya plagg som jag hittade igår.

Lämnar soligt Gröndal och åker till Söder.

Där har Emmaus Vintage butik ännu inte öppnat i sina nya lokaler…som jag väntar.

Åker till Medborgarplatsen för att gå på en liten utbildning.

Götgatan när mörkret lagt sig. Kan vara min favorit plats i Stockholm.

Hoppas att ni också haft en fin dag!

Jag trodde en stund igår att jag skulle dö.

På Karlavägen med solen i ögonen när läkaren ringde.
Han sa att  ”jo..det är lite högt det där värdet, det som tyder på  koagulation i blodet, så vi måste göra ytterligare en röntgen”

Jag svarade att ”när då”.
Var på han svarade att ”nu”.

Så från att ha haft solen i ögonen hade jag kontrastvätska i blodet inom loppet av 30 minuter.

Jag gjorde cirklar med handen på min mage, sådär som jag alltid gör när jag är rädd.

Det händer mig…tänker jag.
Andra tänker inte så, andra tänker tvärtom.
De tänker att de aldrig skulle vara en på tusen, den där personen som man snabbt läser om på en löpsedel medan man häller i sig morgonkaffet, på vägen..vidare i livet.

Jag tänker inte så, har aldrig tänkt.
Jag stannar, sätter kaffet i halsen och tänker…det kunde ha varit jag.

Alltid har jag varit sån.

Igår var det inte jag. Bilderna såg bra ut även om det inte gick att utesluta att där varit en liten lungemboli.
Jag ber sur doktor om att få en second opinion.

Går ut igen i solen…äter broccolisoppa till lunch, hyr en fransk film om kärlek och köper ett par nya solglasögon för en tjuga att gömma mig bakom.

Photo

Det är höst på riktigt nu. Vi kokar soppa och jagar tiden. Den som så sällan tycks räcka till för de människor som betyder mest.

Leila, hon klär förstås i hösten.

Och det gör han också. Han som jag älskar så högt att klockorna stannar.

Vi skålar i olika drycker just i kväll.

Och är nog ganska glada att vi har varandra.

Jag har min nya tröja, den som jag hittade på Myrorna igår för 135kr.

Ny är också vår soffa.

En liten och lagom nätt 60-talare fick det bli denna gång.

Nu är det höst, och jag känner att ingenting blir någonsin som förut.

Så som jag alltid känner just där, vid en början och ett slut.

Ibland när man vill berätta något så räcker texten inte riktigt till. Av den anledningen så kan ni idag lyssna på mig här på bloggen.

De låtar som spelas hittar ni sedan i denna playlist, TML Tänker Högt (1)

Och i kategorin till höger under ”Tuva Minna Linn tänker högt” kommer ni fortsättningsvis att kunna lyssna på mina tankar.

Ha en fantastisk måndag!

Imorse tog Baby en korvfrukost i Kista.

Vi var där för att titta på konstnärernas höstsalong, däribland min brors Sackarias verk.

Som som vanligt alltid har något viktigt att säga.

Jag gillar konst, kanske just för att den saknar normer och regler. Det faktum att allt är lämnat åt betraktarens öga är väldigt sällsynt och speciellt. Ibland berör det mig, djupt. Ibland säger det mig ingenting alls.

Vi stannar oftast framför samma tavlor och fotografier, Baby och jag.

Efter mässan åkte vi förbi bästa loppisen och köpte (bokstavligt talat) en låda full med fantastisk vintage.

På Erikshjälpen i Spånga lämnade vi tillbaka lite ur vår egen garderob. Då får man kaffe och hembakade bullar som tack.

Det blev även en liten sväng på Söders finaste kvarter.

Jag hittade en nyproducerad kjol som var identisk med min vintage variant.
Tänk att man alltid ska vara före sin tid;)

Vi blev sugna på öl/bubbel och tapas.

Och sen levde vi lyckliga resten av denna lördagskväll…

Integration är också du och jag.

Det är inte bara något som andra sysslar med, ord på papper, löften och vackra beslut.

Förra veckan pratade jag med en kille i min klass om hur det var när han kom till Sverige ifrån Bosnien på 90-talet. Jag frågade om kriget, konflikterna, hans familj och det land som en gång var hans hem.
Jag frågade om allt det som jag vet alldeles för lite om, allt det som jag nog aldrig helt kan förstå.

Det viktiga är att fråga.
Att be någon berätta.

Jag gör det så ofta jag kan, eftersom jag är av den övertygelsen att samhället är du och jag. Och att vi kan förändra, genom att förstå.

Det är inte någon annans ansvar.
Och vi kan därför inte skylla på någon annan när vårt samhälle inte ser ut som vi önskar.

Fundera istället över vem du kan försöka förstå idag. Vem kan du visa, att du faktiskt bryr dig.
Det värsta en människa kan tänka om sig själv är att hon eller han inte har makt att göra skillnad.

Slutna människor kan inte bygga ett öppet samhälle. Hur mycket de än vill.

Ett öppet samhälle börjar i varje möte.