Om längtan
Jag antar att den slår oss alla på olika sätt.
Till mig kom den förstås i form av textil.
Vi pratar ofta om barn. Om hur våra barn ska bli och om hur vi ska vara då…ni vet sådär som man bara pratar när man inte har barn själv, och inte vet ett endaste dugg.
Jag börjar i den för mig mest naturliga änden, och bygger garderoben i rutigt och batik.
Men sen….mitt i allt så läser jag ett blogginlägg som får mig att stanna till.
Och jag tänker herre jävlar, jag undrar hur ni gör.
Ni mammor och pappor, ni är det modigaste jag vet.
Tänk om vi någon dag kan bli som er.
Det finns liksom inget annat att göra… Man måste fixa det helt enkelt. Och med facit i hand hade man gjort allt det jobbiga tusen gånger om, för det är ju ens barn. Man säger ju att man när man får barn bär hjärtat utanför kroppen… Hela tiden. Min stora tjej, tre små år gammal, fick nyligen kraftig jordnötsallergi. Kortisontabletter och adrenalinspruta ska med överallt och jag är livrädd att minsta lilla jordnötsflisa ska ta hennes liv. Men jag antar att man lär sig. Det där med jordnötterna alltså. För det där med hjärtat utanför kroppen sitter nog i för alltid…
Den arrangeras bara ett par gånger om året och i år det 1/8, 4/9-5/9 och 2/10-3/10 som gäller. Här är länken: http://www.xs4all.nl/~kalin/ij-hallen.nl/web/
Absolut, det ska jag!
Det går inte en dag utan att min man uttrycker sin längtan efter barn! SJälv är jag nog lite rädd, eller känslorna är blandade låt säga. Det verkar vara underbart men samtidigt så krävande, särskilt de där första åren! Håller med dig om att småbarnsföräldrar verkligen är hjältar! Man undrar själv hur man skulle palla!
Jag blir lika överrumplad varje gång över hur stark man är som förälder, man bara fixar utan att visa hur förbannat skraj man egentligen är inombords. Vilket jättefint inlägg.