Los Angeles

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.