Vi är hemma igen. Vi dricker jätte svart kaffe och tömmer våra väskor….våra sju väskor.
Som vi på något sätt lyckades checka in utan att betala ett öre extra.

När taxin svänger in på Gröndalsvägen så  känns allt konstigt stilla, som om någon tryckt på paus.
Den stora hunden ligger fortfarande utanför fiket och mammorna och papporna stressar med sina barn till dagis.
Det är en vanlig onsdag morgon…

Vi reste en tisdag morgon.
Vi dansade på hustak i L.A och New York, vi gifte oss, gasade en röd mustang längs route 66 och sjöng gamla rock låtar så högt vi kunde.
Vi flög ett litet propeller plan över San Francisco och gick vilse i Las Vegas.
Vi tog en omväg och hamnade i Arizona, vi träffade människor som fick oss att skratta och människor som fick oss att ifrågasätta.

Vi upptäckte sidor hos varandra som vi nog inte visste fanns.

Så visst känns det konstigt att vara hemma igen, i den allt för stora soffan.
Jag tror vi får smälta det några dagar…åka till Willys och köpa skorpor och finn crisp…
Och när jag vaknar i morgon så kommer jag kanske först att undra, om det bara var en dröm ändå.

Ps, Min klänningen är en vintage Luis Estèvez ifrån 70-talet. En samlarobjekt som man får betala allt mellan 400 och 1000 dollar för idag. Jag hittade förstås min på en loppmarknad för 35 dollar, och prutade till 28.

Plötsligt händer det….och det är stunder som dessa som får mig att fortsätta leta…och leta…i all oändlighet.

Jag sitter på sängen på hotellrummet i New York och laddar mentalt (och med M&M) för att ta tag i den slutgiltiga packningen av bagaget.
I morgon flyger vi hem  till Stockholm igen. Hem till underbara vänner, älskad lägenhet och havregrynsgröt.

Vi har haft en magisk resa. Men nu vill jag hem till min magiska vardag.

My husband is…

My husband …hit och dit…

Jag säger det hela tiden….så fort jag får chansen.

Om det fanns ord att förklara känslan så skulle jag.
Men det är som ett helt annat alfabet.

Jag visade lite hur jag samlat inspiration inför hösten innan jag reste till USA. Om man överätter inspirationen till verkligheten så skulle det kunna se ut såhär…

Jag tänker mig hattar i olika färger och modeller,

Guldpläterade smycken, färre och större. På hösten och vintern blir det för meckigt att klä av och på sig med fyra bangles på armen. Jag tror också att jag kommer satsa på mer etno inspirerade smycken, fjädrar och läderdetaljer.

70-tals tunikorna som jag köpt till sommaren får följa med in på hösten.

Mockavästen med fransar ligger högt upp på listan,

Likaså en väst av mongoliskt lamm.

Handskar av olika material med fiffiga detaljer.

Ponchon

Klänningar som känns lite Frida Kahlo

Kjolar och shorts i mocka

Långa mönstrade kjolar

Och stövlar…stövlar, stövlar. Det allra bästa med hösten.

Några av de här fina sakerna har jag förstås redan hittat på resan.

Bilderna kommer ifrån Etsy och du klickar på dem för att komma till annonsen.

Vi är tillbaka i L.A efter ett par dagar i Las Vegas och San Francisco. Känslorna och intrycken är många. När tiden räcker till ska jag berätta mer.

I morgon flyger vi vidare till New York.

Noterade ni att jag har färgat håret?  Jag gick till någon sorts färg expert i Hollywood och tänkte att nu jävlar…
Efter två timmar var jag inte nöjd….efter en extra timme var jag fortfarande inte nöjd.

Och för första gången i mitt liv så stod jag på mig och var ärlig mot en frisör. Och när jag väl sagt som jag tyckte (”this looks grey and i hate it…sorry”) så kunde jag verkligen inte fatta varför jag under alla dessa år tyckt att det varit så svårt att säga sanningen.
Jag som har gråtit när jag cyklat hem från frisörer och köpt en toning på coop på vägen.
För mig var det här en jätte stor befrielse.

Frisören körde med det där som frisörer alltid gör, ”med ditt hår..bla bla bla….om du använder de å de shampot och färgar om fyra veckor igen…DÅ…då ska du se att du kommer få det resultatet du vill”.

”I hate it”, sa jag igen.
(när jag väl hade börjat så kunde jag nästan inte sluta)

Han sa förlåt och jag behövde inte betala.

I efterhand…när chocken lagt sig och jag speglat mig i lite annat ljus så måste jag erkänna att jag inte längre hatar det.

Hej Bloggen!

Jag saknar dig!
Just nu sitter vi på en liten restaurang i skogen någonstans mellan St Cruz och L.A.
Vi hade inte riktigt räknat med att det skulle vara så få motell här….och inte heller att de få som finns skulle vara fulla pga av US Open.

Klockan är 22:30 och nästa ”stad” är två timmar bort.
Jag tänker att det är nu jag ska passa på att tvätta av mig mascaran och förbereda mig på en natt i bilen.

Värre har jag varit med om.
Jag har ju trotts allt varit en Luhanko tills för en vecka sen.

Hoppas att ni alla mår bra!

Kram

Vår vigsel var liten och fin, vigselförrättaren hade svårt att säga Tuva Minna Linn och mina fingrar var så svullna av värmen att Baby knappt fick på mig min ring.
Vi skrattade.
När vi skulle åka därifrån hade batteriet till bilen dött. Förstås.

Vi åkte till Mondrian i West Hollywood och checkade in.

Resten av dagen drack vi mest campagne, låg vid poolen och myste på rummet i morgonrockar.

Till kvällen svidade vi om och gick ut för att äta Japanskt, precis som vi gjorde på vår första date för två år sedan.

Jag hade min vita vintage klänning ifrån svenska märket Dehå med guld kaftanen över.
Kan hända att jag aldrig känt mig så fin.

Baby hade sin nya Whyred kostym.

Vi var överens om att det var den finaste middagen någonsin.

Nästa morgon åt vi frukost med utsikt över L.A. Vi var slitna från dagen innan och gömde oss bakom solglasögon.

Jordgubbar och granola.

Efter frukosten promenerade vi bort till Argyle SPA för en överraskningspresent. Jordie gav oss en helt underbar förmiddag med hammam, massage och mjölkbad.
Och champagnen, den smakade fortfarande lika bra…

Efteråt parkerade vi vid poolen.

När det blev kväll igen åt vi på en liten mysig mexikansk restaurang.

De gav oss det finaste bordet ute på terassen.

Allting kändes så mycket vi.

Vi höll hand, pratade om livet, andades in….

På lördag morgon stannade vi i sängen och åt pannkakor till frukost.

Vi mötte upp vänner för middag på The Standard på kvällen.

Anders och Barbra kom upp ifrån San Diego.

Sen dansade vi på takterassen tills musiken tystnade.

Jag är så lycklig över att allting blev precis som jag önskat mig, (fast bättre).