Var vi i Polen.

Vi åt varm rödkål,
drack rom och cola och dansade tills solen gick upp.

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.

Photo: Craig Fordham