Att förstå ett andetag (en krönika)
Som jag skrev till skoltidningen i höstas på temat ”Nattliv”
Klockan är 22 och mitt arbetspass har precis börjat. På SVT spelar Bo Kaspersorkester live, ”Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö” sjunger Bo Sundström ut genom den gamla, snudd på antika TVn.
Orden fyller rummet, studsar mot väggarna och pressar sig ända ut mot listerna längs golvet.
Vi sitter tysta en stund.
Vi sitter tysta en stund.
Jag funderar lite över hur man tolkar Bo Sundströms sång, när man vet att man ska dö. När man vet det för att alla tester, professorer, forskningar och papper i världen säger att det är så.
Jag får allt som oftast höra av folk omkring mig att de aldrig skulle orka ha mitt jobb,
men att det är tur att det finns sådana som orkar det. Sedan vill man helst prata om något annat. Obotlig sjukdom och lidande är inga samtalsämnen som någonsin hamnar på tapeten, om de inte måste.
På nätterna tar jag hand om människor som är mycket sjuka, jag puffar kuddar och stoppar om fötter och sedan sitter jag i timmar och lyssnar till tunga andetag.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Det är svårt att förstå sig på dessa andetag, som inte längre tycks ske av ren reflex.
Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika.
Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika.
Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Vi har båda arbeten som andra förmodligen tycker att det är himla tur att någon annan gör.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
Jag tycker att det är viktigt att stå på människor sida, de som av någon anledning inte förmår, vågar eller orkar tala för sig själva.
Det är viktigt att någon berättar dessa människors historia.
Viktigare än att berätta vad vi ska välja för färg på koftan just den här hösten, eller vilket bär vi ska äta just denna vecka för att förbli evigt unga. Om vi slutar att stå upp för varandra så är jag rädd att det tillslut inte blir någonting kvar av det som faktiskt egentligen spelar roll.
Jag är i alla fall tacksam över att ha ett arbete som klockan 05 på morgonen alltid kan plocka ner mig på jorden om det behövs.
Så när jag hör folk säga att de aldrig skulle kunna ha mitt jobb så tänker jag precis tvärtom,
att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
Att förstå ett andetagKlockan är och mitt arbetspass har precis börjat.
På SVT spelar Bo Kaspersorkester live,
”Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö” sjunger Bo Sundström ut genom den gamla,
snudd på antika TVn.
Orden fyller rummet, studsar mot väggarna och pressar sig ända ut mot listerna längs golvet.
Vi sitter tysta en stund.
Jag funderar lite över hur man tolkar Bo Sundströms sång,
när man vet att man ska dö.
När man vet det för att alla tester, professorer, forskningar och papper i världen säger att det är så.
Jag får allt som oftast höra av folk omkring mig att de aldrig skulle orka ha mitt jobb,
men att det är tur att det finns sådana som orkar det.
Sedan vill man helst prata om något annat.
Obotlig sjukdom och lidande är inga samtalsämnen som någonsin hamnar på tapeten,
om de inte måste.
På nätterna tar jag hand om människor som är mycket sjuka, jag puffar kuddar och stoppar om
fötter och sedan sitter jag i timmar och lyssnar till tunga andetag.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som
när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Det är svårt att förstå sig på dessa andetag, som inte längre tycks ske av ren reflex. Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika. Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Vi har båda arbeten som andra förmodligen tycker att det är himla tur att någon annan gör.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
Jag tycker att det är viktigt att stå på människor sida, de som av någon anledning inte förmår, vågar eller orkar tala för sig själva.
Det är viktigt att någon berättar dessa människors historia.
Viktigare än att berätta vad vi ska välja för färg på koftan just den här hösten, eller vilket bär vi ska äta just denna vecka för att förbli evigt unga. Om vi slutar att stå upp för varandra så är jag rädd att det tillslut inte blir någonting kvar av det som faktiskt egentligen spelar roll.
Jag är i alla fall tacksam över att ha ett arbete som klockan 05 på morgonen alltid kan plocka ner mig på jorden om det behövs.
Så när jag hör folk säga att de aldrig skulle kunna ha mitt jobb så tänker jag precis tvärtom, att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
ja, vad fint skrivet!!
ja, det känns som att mänskligheten är på väg att tappa bort varandra mitt i allt det materialistiska. alla är så rädda känns det som. eller alla kanske är fel, jag skall inte generalisera. men jag får den känslan att överlag. så finns det alldeles för få som bryr sig. som vill föra berättelserna, kunskaperna vidare. vi lämnar varandra.
men jag själv skulle ändå säga att jag skulle inte klara av ett sådant arbete. just för att jag är så känslig. för sorgen. jag skulle vara så ledsen för de gamla.
men efter att ha läst din text såg jag det lite på ett annat sätt. och tänkte att jag skulle kanske visst klara det. och tycka om det. att det var fint.
tack för fin morgonläsning!
Verkligen fint skrivet. Håller med Emmie att man efter att ha läst din text kanske ser lite annorlunda på ditt jobb. Men just nu har jag lite för tydliga minnesbilder av hur svårt det var att besöka morfar och höra de där andetagen som då och då försvann. Är såklart skillnad om det är en anhörig man sitter och vakar över. Tur i alla fall att det finns starka, positiva människor som du som vågar prata om det och jobba med det.
De människor jag jobbat med( i nuläget har jag ett annat jobb) har inte varit speciellt gamla, de har gett mig massor, framförallt perspektiv.
Jag tror att det är väldigt viktigt att varje människa på något sätt finner just det där som ”tar ner en på jorden” och sätter alla ens drömmar i perspektiv. I mitt fall har det varit att resa på landsbygden i U-länder. Det ger perspektiv och man tänker alltid en gång extra innan man påstår att man bara ”måste” ha den där klänningen! Jätte fint skrivet!
Jag tycker om den sanningen, speciellt om hoppet som tar vid när reflexerna slutar fungera. Så sant. O gillar oxå” jag räknar andetag. de räknar mil” : träffande!
Det viktiga är ju att inte glömma bort det viktiga.. det som spelar roll när man vet att döden kommer öven till mig en dag. Kanske snart, kanske inte..kankse blir klänningarna mer betydelsefulla då, kanske blir min älskade också det..
Föresten så avgudar jag den bilden. Jag tänker julkalender och stilla lugn. vackert.