Andra chansen
Efter jobbet sätter jag mig på buss 47 som kryper över Östermalm och genom Vasastan. Jag hoppar av vid Karlbergsgatan och släpar mig de fyra våningarna upp till Komvux, lite som om jag var på väg till min egen hängning.
Det är här vi möts igen, vi som stod i rökrutan och spottade i kors för 10, 5 eller kanske 3 år sedan.
Hej Hej…
Jag bestämmer mig för att bryta mönstret och sätter mig längst fram i salen, precis framför en affisch med Nobelpristagarna på, lite passande.
Hela världen hänger fortfarande på mina axlar.
En tjej slår sig ned bredvid mig, hon luktar rök och har inte köpt kurslitteraturen och ber därför om att får titta med mig lite.
Hon är jag för tio år sedan.
Jag grips genast av panik och vill ringa alla dem vars pennor jag alltid lånade men aldrig lämnade tillbaks.
De som alltid fick svara på vad vi hade för lektion och läxa till imorgon.
Jag skulle gärna säga förlåt till dem.
Nu när jag vet bättre.
Efter en stund så säger lukta rök tjejen, Har du tänkt på vilken jävla tjänst det här är, det finns nog ingenstans i världen där man kan få komma såhär och läsa in gratis.
Världen lättar från min axlar och jag fylls av en annan känsla.
Tacksamhet.
Tacksamhet över att jag lever i ”landet andra chansen”.
För jag är en annan idag än vad jag var då.
Jag har kurslitteratur, vässad penna och mod att fråga när jag inte förstår.
Men framförallt så har jag drömmar nu som jag saknade då.
Så imorgon hoppar jag på buss nr 47 med lätta steg,
och tusen ton tacksamhet över min andra chans.
Varför finns det ingen ”gilla”-knapp som på fejjan här?
Jag tycker det är så kul, vi är så lika i det där. Vi som gungade på stolen längst bak i klassrummet,efter att vi nonchalant släntrat in för sent på lektionen och luktade rök.
Och aldrig hade penna. Eller böcker.
Nu börjar vi om, nu blir vi vuxna. Och det känns faktiskt helt rätt.
Som du sa, en del mognar långsamt. Och jag tror att det gör oss intressanta. Vi har levt lite mer, lite längre..
jag var väl en av de andra. en av dem som alltid hade pennor, som alltid visste vad det var i läxan. men nu är jag 26 och känner inte att jag har kommit ngt längre än du till exempel. sá det är aldrig ngn garanti att man lyckas bättrte eller sämre med livet. och det är ju fint, tycker jag. att se att det blir ngt utav alla. och att alla fár vara olika.
Lena, Jag håller helt med dig. Oavsett vad man har gjort för val i livet så är nog tricket att inte älta dem, utan istället gräva där man står.
Landet andra chansen rockar. Heja dig och de andra, för att modet, viljan och ambitionen finns!
Ja, så rätt du har, heja dig!
Jag börjar numera dagen med att läsa din blogg. Tycker mer och mer om den och ditt sätt att skriva. Inlägget om en andra chans är underbart…jag är också en av dem som tog en andra chans (i mitt fall att läsa in gymnasiet).
Du har inte tänkt på att skriva mer/annat än bloggen? Du har alla förutsättninga.
Tack till dig. För det här. Tänk att man kan behöva ett inlägg så innerligt utan att ha en aning om det innan man råkar ramla över det.
Åh! tack själv.
Fattade inte varför Konsum skulle ligga på fjärde våningen. NU är det dags att sova när jag måste läsa ett helt inlägg innan jag fattar att det stod Komvux… och då hade jag ändå alltid penna.
Fint inlägg!