Att leva långsamt
När jag var 15 år så var mina tankar större än vad som rymdes i min kropp.
Jag funderade aldrig på vad det skulle bli av mig i framtiden, att finna mig själv var ett heltidsjobb,
jag misslyckades med.
När jag var 16 år flyttade jag hemifrån första gången. Jag smet från allt.
Jag trodde frihet var, att kunna äta McDonalds sent en tisdag kväll.
Jag tror att jag sökte efter mig själv under varenda sten.
Och i varje vägsjäl valde jag fel.
Igen.
Och igen.
Och ytterliggare…en sista gång.
Nu när jag har fyllt 27 år så börjar jag ana vad jag vill göra med mitt liv.
Nu när många av de andra är klara med sin AT-tjänst eller har fött sitt andra barn.
Jag tänker att det måste få vara ok.
Jag tänker att somliga måste få leva sitt liv långsamt, eftersom de faller av vägen lättare än andra.
Jag är snart 34 och vet fortfarande inte vad jag ska göra med mitt liv, det som är bra med att leva långsamt är att man får vara med om mycket som dom som bestämt sig inte får… ibland kan jag känna mig lite besviken på mig själv men samtidigt har jag upplevt och upplever nya saker hela tiden. Och det är ju inte dåligt alls!
Mmmmm…jag tänker så också. Men inte under mina mörkaste stunder:/
Fint skrivet.
Jag fyller 30. Jag har gått 3…5…10 år bakåt i tiden just nu när jag återigen står och stampar i en butik. Men sedan tänker jag att jag bara blir stressad när jag tänker på hur andra dömer vad jag gör, allt jag inte är och blev i deras ögon. Och sedan tänker jag att jag trivs ju med det här och tycker att det är kul. Jag kommer kanske aldrig att bli en programledare som jag velat men jag har det fint och bra ändå just nu. Ska man stressa upp sig över det man inte har kommer man nog aldrig någonsin till ro med sig själv.
Jag vill leva långsamt. Jag tycker det var klokt sagt.
jag gillar den tanken, att leva långsamt, och jag tänker att man på något vis upplever så mycket mer då, än när man stressar sig igenom livet.
Jag gjorde som du och stack när jag var 16 år. Nu är jag 31 år och snart trebarnsmamma men har fortfarande ingen aning om vart jag ska ta vägen i livet. Står och stampar i fel bransch liksom… Bra och fint skrivet, som alltid.
Jag skrev det här inlägget för att jag tycker att många pressar ungdomar att ”ta tag i sina liv”, skaffa sig framtidsplaner etc. Om man gör detta för någon annan så kommer man med största sannolikhet att hamna fel.
Det måste få vara ok att vara 15, 18 och även 32 och fortfarande söka efter det som känns rätt.
åh, jag håller med! jag vet fortfarande varken ut eller in, inte ens vem jag är än, och jag söker och jobbar med mig själv en massa.
och jag har alltid fått höra; men vad skall du bli, och du har ju så många möjligheter, ut och res, se världen, passa på medans du är ung, vad skall du utbilda dig till, du måste väl utbilda dig till något? osv osv osv. även närsmta kompisarna ( som jag inte umgås så mycket mer mera lite på grund av denna press de sätter på mig) frågar och undrar, och det är klart att de får undra.
men när det ligger så mycket bakom, att jag måste ”BLI” något för att vara någon.
just nu går jag en konstkurs som fokuserar på det kreativa och på att sänka prestationskraven från en själv.
och folk undrar hela tiden vad jag kommer att bli efter den när jag är klar. det stressar mig nåt så enormt! måste jag bli något?
jag går den för min skull. för att jag skall må bra. för att jag skall komma närmre mig själv. jag blir en helare människa efter den. kanske jag skall svara nästa gång någon frågar.
tack för ett fint inlägg!!
Jag känner igen det där.. jag frågar min man hur jag ser ut eller vad jag ska ha på mig men egentligen lyssnar jag inte på svaret.. Fina tankar – kloka ord! //Catrin
Du skriver så fruktansvärt bra som alltid. Jag har också sökt en massa i mitt liv. Jag har liksom aldrig varit nöjd med någonting. Jag har letat överallt och flyttat hit och dit och bytt jobb och utbildningar. Jag tror att jag äntligen börjar att hitta mig själv och dessutom så är jag också så trött på att söka hela tiden. Så nu försöker jag att stanna upp lite och bara vara.
jag fyller 26 om två veckor och har precis hamnat tillbaka under päronens tak. när jag flyttade för fyra år sen flyttade jag utomlands för kärleken och nu när det spruckit är man tillbaka på ruta ett. samtidigt får mina vänner barn och gifter sig, tecknar lån för att köpa hus och planerar livet in i detalj. det känns helt obekant för mig. ibland vet jag inte om det är de som är ”för vuxna” eller om det är jag som ligger efter men nyligen har jag förlikat mig med att jag skulle inte vilja ha gjort saker och ting annorlunda. jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill men jag är glad över att jag inte fastnat i nåt måste-mönster. jag är fri att ta livet som det kommer! (tack för ditt fina inlägg)