Blod och John Silver
Min första kärlek hette Jerry Johansson, han hade en N.Y Yankeeströja och blå ögon.
Jag suddade hans initialer på min underarm med ett av skolans bruna suddigumm tills huden brann.
Jag ristade dem i betongen på skolans toalett, på träbänken i klassrummet och i mitt fjortonåriga hjärta.
Vi skar oss med rakblad och blev blodssyskon samtidigt som vi tjuvrökte i det öppna fönstret till tonerna av Ebba Grön.
Jerry Johansson och jag.
Han var äldre än mig, hade bombarjacka och drev runt på skolgården när jag gick i 6e klass.
Han doftade John Silver, och skrattade även de dagar då hans blåa ögon var ledsna.
Jag bar en silverberlock med hans namn och gettagrip kängor som snörades i tio hål.
Efter sommaren ville han inte vara ihop mer..
Jag suddade över initialerna på min arm tills blodet rann och grävde ner berlocken under förrådet i trädgården.
Ung kärlek.
Min smakade blod och doftade John Silver.
This entry was posted on torsdag, mars 11th, 2010 at 12:47 and is filed under About love. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
13:19 on mars 11th, 2010
Hahaha, fan vilket sammanträffande. Jag hade honom över här i förrgår, vi pratade om allt, och han är numera vegetarian som backpackar i indien och är mer hippie än jag vågar. Jag visade honom din blogg också=)
Det är en trevlig prick den där Jerry =)
13:40 on mars 11th, 2010
Fint att höra att han lever och har hälsan:)
18:37 on mars 11th, 2010
Vackert. Ung kärlek är så svår, så på största allvar. Min doftade äng, handrullade cigaretter och lät som The Doors.
20:07 on mars 11th, 2010
Vilka intensva känslor man hade på den tiden. Allt var så dramatiskt; himmel och helvete, och ett evigt sökande efter den där själsfränden med resultatet att både hjärta och illusioner krossades såväl en som två gånger. Framför allt spelet; herregud så trött jag var på det till slut! Men så plötsligt stod HAN där en dag när jag hade gett upp allt och planerat en framtid utan den jag alltid sökt men aldrig funnit. ”Jag tänker inte spela några spel, jag tycker så mycket om dig och om du föraktar mig för att jag säger det och inte spelar svårfångad så får det vara så.Jag tänker inte dölja mina känslor.” Och jag insåg att jag sent omsideroch efter många besvikelser hade funnit honom, och den gemensamma lyckan i att aldrig behöva förställa oss, vara några vi inte är…Sådär som tonåringar gör av rädsla för att inte duga som de är…
8:46 on mars 12th, 2010
Så kul att läsa om!
Min första kärlek hette Andreas Karlsson och jag brukade låtsas att initialerna stod för AK kola, så det var ju kolan jag gillade..
Jag fick ett Lucky Luke band av honom på lekis och jag minns inte vad jag gav honom, men jag fick i alla fall inte behålla bandet för min mamma.
Jag var kär i honom till och från, från lekis fram till typ tvåan på gymnasiet.
Nu är han gift och har ett påhittat efternamn.
14:33 on mars 12th, 2010
Jag tror att den sommaren är något vi alltid kommer att minnas… Sommaren med stort S. Det är få saker jag minns så tydligt som just det som hände då, och de känslor man bar inom sig. Allt var så intensivt, så vansinnigt dramatiskt, och så starkt. Smaken av cigaretter, svarta skinnrockar, och för mycket kajal. En vit sommarklänning som förstördes av blod, jeopardy, och en skylt med neontexten ”jordgubbar 11 kr”.
Det var i sann mening även sista sommaren med gänget, även om vi svurit på att det aldrig skulle bli så. Jag är tacksam över att just den sommaren är så tydlig i minnet.