De talar om våren…
Tydligen ska den ligga i luften.
Men jag märker ingenting.
Obotligt trött vaknar jag ändå, lik förbannat 05:20 nästan varje morgon av mig själv och kan inte somna om.
Jag försöker få ihop pusslet men fumlar med bitarna.
Vissa av dem handlar om det jag vill, andra om det jag ännu inte vet.
Människorna på gatan, i tåget och i kön på coop extra, de talar om våren.
Jag, jag talar tyst om tankarna som jagar mig om natten.
Och i mitt hjärta dröjer vintern sig kvar.
Minna, känn dig inte jagad!Ibland vet man inte hur man ska lägga upp sin framtidsplan, men det är ju det som är att vara människa…Du kommer att lyckas vad än du företar dig och du har gott om tid att göra det du ännu inte vet vad det är! Kramar!
du skriver vackert men dystert och jag känner allt för väl igen mig själv… men snart kommer våren på riktigt och kanske blir det lite lättare?! kram
Linnea, Visst är det så. Ibland behöver man även få befinna sig i det dystra.
Jag traskar fortfarande runt i vintern också. Vackert, det du skriver.