Om förlorade pusselbitar
Hon säger att hon lyssnar mycket på den där sången nu.
Att det bränner till bakom ögonlocken när hon minst anar.
Jag har inte så många ord att svara med.
Mer än att man ibland måste möta smärtan på mer en halva vägen.
Men jag är ändå så glad att jag får finnas där igen.
Bara en knapptryckning bort ifrån hennes tankar och känslor.
Jag vill tro att hon är pusselbiten som har fattats mig.
Och nog är det så.
För vänskap är så förunderligt.
Ett rum inne i hjärtat kan aldrig hyras ut i andrahand.
När det blir lämnat står det tomt.
This entry was posted on torsdag, februari 25th, 2010 at 21:52 and is filed under About love, Diary. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
22:53 on februari 25th, 2010
fint sagt om kärleksrum.så sant.
8:19 on februari 26th, 2010
du beskriver det så fint, att det inte går att hyra ut i andra hand, utan är det lämnat så står det tomt..
och det där med att inte ha så många ord att svara med, det kan ju vara så ibland, och det behöver inte vara så dåligt. bara att man finns där kan räcka.
21:47 on mars 1st, 2010
Det värsta är att förstå att man måste lämna just det rummen tomt och att inte fylla det med någon annan.
Det bränner verkligen bakom ögonlocken. När jag sitter hemma i tysnaden kan jag öppna ögonen och låta tårarna rulla ned för kinderna.
När man fångar upp någon som får ta del av ens liv, så är det för en orsak.