Mitt ögonblick
Jag brukar ofta tänka på den där kvällen i Januari för fem år sedan när jag stod i hans trapphus, 21 år gammal och tuggade tuggummi.
Jag skulle ta reda på hur många trappor upp han bodde när jag insåg att jag inte visste vad han hette i efternamn.
Det hade jag aldrig frågat.
Så jag läste på alla postfacken och funderade på ifall han kunde vara en Larsson eller Karlsson.
Innan jag ringde honom.
Oddson sa han.
Va? sa jag.
Sen hittade jag postfacket, och mycket riktigt, han hette Oddson.
Jag tänker ofta på den följande minuten som är så starkt förankrad i mitt minne.
Hur jag skakade lätt på huvudet och tänkte att så kan väl ingen heta.
Ovetandes om att jag stod framför ett postfack med ett namn, som en dag skulle komma att bli mitt eget.
Var gång då jag går tillbaks till just det ögonblicket så ryser jag.
För tänk vad lite det är, som vi egentligen vet.
Tänk att resten av ens liv kan börja i ett ögonblick.
Tänk att det kan dröja ytterligare fem år innan man förstår hur viktigt, stort och magiskt just det ögonblicket var….som just då bara passerade förbi medan du tuggade tuggummi.
This entry was posted on onsdag, februari 24th, 2010 at 17:45 and is filed under About love. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
19:18 on februari 24th, 2010
Hahaha… Man kan att heta så…
Vi är inte så många.. och du är välkommen i klubben 
19:18 on februari 24th, 2010
ja, det är ganska så fantastiskt!
23:44 on februari 24th, 2010
Who says?
Kanske 1:a generationen bör välkomna – inte 2:a. Välkommen!
8:37 on februari 25th, 2010
Man får tacka och lyfta på hatten!
Hoppas allt är bra med er!
13:50 on februari 25th, 2010
Så vackert! Ja, man har ju sina såna ögonblick. Jag tänker ganska ofta på det faktiskt. Att – om jag visste det här för bara ett år sedan så hade jag aldrig trott det! Kärlek är vackert.