Idag tittade vi på det här huset, det är byggt på sent 1800-tal och var från början en skola.
Även fast det låg 1 timme utanför stan så ville vi se det eftersom den här typen av hus är ganska sällsynta här i kring, och ännu mer sällan till salu.
Jag skulle vilja ha ett sådant hus. Men problemet med ett hus på landet, är just att det står på landet..lite för långt bort från allt det där andra som jag tycker så mycket om.

Vi åker längs krokiga vägar hem, bäddar ner oss i soffan och tittar efter flyg till New York istället.

Vi är två kluvna själar.
Han och jag.

Som jag har längtat efter sovmorgon, släpljus, och frukost med baby.
Igår gjorde jag egen juice på morot,rödbeta och citron.

Vid lunch bytte jag morgonrocken mot min nya kjol som jag hittade på Myrorna vid Fridhemsplan för en hundring.

Svarta skinn pumps ifrån Nilson.

På kvällen åkte vi in till stan och såg Avatar i 3D.  Jag tyckte överlag att det var en bra filmupplevelse. Även om den förstås var väldigt amerikanskt förutsägbar så snuddade den vi en hel del viktiga frågor.  Alla kanske inte ser filmen på det sättet, men jag tycker att den visar en klar bild över hur vi människor är oförmögna att leva i symbios med naturen, och hur det tillslut med största sanorlikhet kommer att bli vår undergång.

Ett arkivskåp som nästan får mig att gråta.

Fritös, pannkaksplatta och våffeljärn. Stora otympliga köksmaskiner är det bästa jag vet.

Den vackraste av lampor.

En vinbur, nu får jag ingen ro i själen fören jag äger en sådan.

Hemskt mycket fina kamera prylar.

Och en fin sak till garderoben. Högst upp hänger man sina hattar, sedan kläder, och längst ner bor skorna.

Rubbet går att buda hem på Lauritz.

Jag la mitt huvud mot hans bröst, precis där på den plats som är mera min än någon plats i världen.

”minns du ifall jag grät den där dagen?”

Han är tyst en stund, på det sättet som han är ibland.

”nej, jag tror inte det”

Men jag grät förstås.
Jag drog upp min stora luva över huvudet och vände mig om, han stod där i dörren, sa mitt namn…jag grät, sen gick jag.
Det snöade den vintern och jag visste att för varje steg jag tog så blev chansen mindre att han skulle komma efter.

Han var borta.
Kvar stod jag, med en dröm jag hade vågat tro på.

Det är så länge sen nu att jag fortfarande hade min cd-walkman i fickan, och de där beigea stövletterna som Lenas katt Tiger sen åt upp.
Den vintern..då jag aldrig valde skor efter vädret,
gömde mig själv bakom läppglansens lager och försökte hålla balansen på en yta som ständigt ändrade form.

Bara minuter innan hade han tagit min hand.
Jag kunde inte läsa hans ansikte då.
(Idag vet jag säkert)

När hjärtat i bröstet på en flicka nyss fyllda 22 brister så kan man höra det över en hel världsdel.

Han kom aldrig springande efter mig den kvällen.  Aldrig springande genom snön med jackan uppknäppt och skorna osnörda.
Jag vände mig om en sista gång, för att sedan gå vidare.
Längs Ringvägen…och genom livet.

Jag sökte kärleken där den var vilkorslös, där jag aldrig behövde ge mer än vad jag skulle få.

Men somliga av oss kommer aldrig vidare även då vi fortsätter att sätta den ena foten framför den andra.
Somliga av oss stannar alltid kvar i de där stunderna då allt som varit suddigt blev så klart.

Jag stannade kvar på hans bröstkorg…vart jag en gick så stannade jag kvar.

Jag stannade.

Den vintern.

Kylan verkar stanna och jag får ett litet eksem på armen.

När det äntligen blir torsdag kväll dyker jag så djupt i badkaret jag kan…

…i väntan på att liljorna i fönstret ska blomma, och helgen börja.

Efter jobbet igår begav jag mig hem till Ewa Rudling,

En vargtass senare satt vi i en bil på väg till fest på ryska ambassaden.

Det var en fantastisk kväll täckt av rimfrost.

Ewa bar en snudd på antik rysk huvudbonad och en klänning ifrån 20-talet.

Jag fotograferade.

Det blev en utmaning att hitta de bilder som jag ville ha. De ändrade ljuset hela tiden i den stora lokalen och jag fick jobba med blixten och försöka plocka upp ljus ifrån olika håll.

Jag tycker i regel att det är ganska tråkigt att fota människor rakt upp och ner. Jag fotar mycket hellre deras fötter när de dansar.

Jag träffade flera fantastiska och inspirerande människor. När klockan var dags körde Etiopiens ambassadör Ewa hem och jag väntade på min prins ifrån Gröndal.

Snipp snapp snut….

Idag får ni inte missa det här inlägget på Blue highway denim !

Blir inte ni också sugna på ett öken äventyr?!
Jag vill i alla fall hyra en gammal bil och köra runt där med en truckerkeps på huvudet och ett par slitna gamla Lee jeans.

Idag är det den 12 januari och min mamma fyller år.

Min mamma som är hon som bodde på fjärde våningen med tre små barn utan hiss.
Hon som helst går barfota, och bygger om sin buss till ett hus om sommaren.

Sen parkerar hon den så nära havet hon kan komma, för där trivs hon allra bäst.