Vintage (a love story)

Archive for januari, 2010

Just nu saknar jag ljuset allra mest..

…särskilt det som faller in under en bro.

Sökandet efter en helhet

En mycket vis person som jag mötte vid ett tillfälle i livet förklarade för mig, att två halva människor aldrig kan bli en hel.

Det är en mycket viktig vetskap, som ofta är smärtsam att erfara.
Vi söker efter en likasinnad, eller allra helst…någon som är ännu trasigare, och har ännu djupare sår än oss själva.

Vi letar efter någon att ha vid vår sida vars problem är så stora att våra egna automatiskt, i dess skugga…ser mindre ut.

Livet är helt enkelt lättare då man kan spegla sig i någon annan.

När jag var 22 så  förstod jag ekvationen.
Som egentligen talar emot alla andra lagar.

Att när det kommer till människor, så blir två halvor aldrig en hel.

Om att åldras

På söndag fyller jag år igen, senaste åren känns det lite som att jag inte gjort annat. Nu blir jag 27, jag tittar tillbaka lite på vad jag lärt mig sedan jag fyllde 20…och delar med mig.

Löshår blir aldrig riktigt, riktigt bra hur många tusen du än lägger på det.  Och jo, det syns att det inte är ditt hår, faktiskt.

En tandblekning kan bli för vit, ett hår för blont, man kan använda för mycket clear eyes. Och! det är inte alls så snyggt med en charter-bränna när allt kommer omkring.

Det är helt ok att inte visa 50% av sin hud, folk ser en i alla fall.

Medverka inte i reklamkampanjer som du eventuellt inte alltid kommer vara så stolt över. Och jo! folk ser visst att det är du.

Bäst blir det alltid när man mest bara är sig själv.

Även om några av dessa bilder låg ganska väl gömda i arkivet så är jag på sätt och vis stolt över dem.
Jag är stolt över att jag alltid har varit en sån som dragit saker till sin spets och drivits av min egen övertygelse, även om den ibland har varit åt hellvete fel.
När man är ung kanske det inte alltid blir så bra resultat men jag tycker inte att det spelar så stor roll.
Ibland stöter man på människor som är 23 men lever som om de vore 30.

När det kommer till mig själv så är jag väldigt glad att jag var så mycket 21 som jag bara kunde när jag var 21.

För den chansen kommer aldrig mer igen.

Ansökan om undantagstillstånd.

Det vore bra om någon av er kunde köpa den här Gunne Sax klänningen ifrån Etsy, för annars måste jag ansöka om undantagstillstånd för att göra det.   Den kostar 1161 kr (frakt inräknat) och är i mint condition (dvs, oanvänd med original lapparna kvar)

Modellen är den samma som min Gunne Sax by Jessica McClintock.

Köks-nytt

Jag fick ett stort rostigt M i julklapp av Baby, vad mer kan man önska sig!

Av lillebror fick vi världens häftigaste korköppnare från L.A

Brödrosten köpte jag själv, så nu har vi två, riktigt opraktiska-riktigt snygga brödrostar.

Att vara vuxen..

..är att kunna äta en halvliter mascarponeglass till middag, om man vill.

Om ett hus

Idag tittade vi på det här huset, det är byggt på sent 1800-tal och var från början en skola.
Även fast det låg 1 timme utanför stan så ville vi se det eftersom den här typen av hus är ganska sällsynta här i kring, och ännu mer sällan till salu.
Jag skulle vilja ha ett sådant hus. Men problemet med ett hus på landet, är just att det står på landet..lite för långt bort från allt det där andra som jag tycker så mycket om.

Vi åker längs krokiga vägar hem, bäddar ner oss i soffan och tittar efter flyg till New York istället.

Vi är två kluvna själar.
Han och jag.

Äntligen helg

Som jag har längtat efter sovmorgon, släpljus, och frukost med baby.
Igår gjorde jag egen juice på morot,rödbeta och citron.

Vid lunch bytte jag morgonrocken mot min nya kjol som jag hittade på Myrorna vid Fridhemsplan för en hundring.

Svarta skinn pumps ifrån Nilson.

På kvällen åkte vi in till stan och såg Avatar i 3D.  Jag tyckte överlag att det var en bra filmupplevelse. Även om den förstås var väldigt amerikanskt förutsägbar så snuddade den vi en hel del viktiga frågor.  Alla kanske inte ser filmen på det sättet, men jag tycker att den visar en klar bild över hur vi människor är oförmögna att leva i symbios med naturen, och hur det tillslut med största sanorlikhet kommer att bli vår undergång.

Blandad konfekt från Lauritz

Ett arkivskåp som nästan får mig att gråta.

Fritös, pannkaksplatta och våffeljärn. Stora otympliga köksmaskiner är det bästa jag vet.

Den vackraste av lampor.

En vinbur, nu får jag ingen ro i själen fören jag äger en sådan.

Hemskt mycket fina kamera prylar.

Och en fin sak till garderoben. Högst upp hänger man sina hattar, sedan kläder, och längst ner bor skorna.

Rubbet går att buda hem på Lauritz.

När hjärtat stannar kvar

Jag la mitt huvud mot hans bröst, precis där på den plats som är mera min än någon plats i världen.

”minns du ifall jag grät den där dagen?”

Han är tyst en stund, på det sättet som han är ibland.

”nej, jag tror inte det”

Men jag grät förstås.
Jag drog upp min stora luva över huvudet och vände mig om, han stod där i dörren, sa mitt namn…jag grät, sen gick jag.
Det snöade den vintern och jag visste att för varje steg jag tog så blev chansen mindre att han skulle komma efter.

Han var borta.
Kvar stod jag, med en dröm jag hade vågat tro på.

Det är så länge sen nu att jag fortfarande hade min cd-walkman i fickan, och de där beigea stövletterna som Lenas katt Tiger sen åt upp.
Den vintern..då jag aldrig valde skor efter vädret,
gömde mig själv bakom läppglansens lager och försökte hålla balansen på en yta som ständigt ändrade form.

Bara minuter innan hade han tagit min hand.
Jag kunde inte läsa hans ansikte då.
(Idag vet jag säkert)

När hjärtat i bröstet på en flicka nyss fyllda 22 brister så kan man höra det över en hel världsdel.

Han kom aldrig springande efter mig den kvällen.  Aldrig springande genom snön med jackan uppknäppt och skorna osnörda.
Jag vände mig om en sista gång, för att sedan gå vidare.
Längs Ringvägen…och genom livet.

Jag sökte kärleken där den var vilkorslös, där jag aldrig behövde ge mer än vad jag skulle få.

Men somliga av oss kommer aldrig vidare även då vi fortsätter att sätta den ena foten framför den andra.
Somliga av oss stannar alltid kvar i de där stunderna då allt som varit suddigt blev så klart.

Jag stannade kvar på hans bröstkorg…vart jag en gick så stannade jag kvar.

Jag stannade.

Den vintern.