Om konsten att vinna dyrbara SL-minuter

Ibland kanske ni ser mig i en tunnelbanevagn.
Jag är hon med den knall röda dunjackan ifrån 1972.

Jag står helst, jag sitter sällan och jag äter kanske ett äpple,
precis som alla andra…har jag bråttom någonstans.

Jag har bott i den här staden i fem år nu.
Jag vet alltid vilken ende av perrongen som är den rätta att stiga av på, i fall man vill vinna 1 minut.
Jag tar nu mera alltid den vänstra filen i till och med dom riktigt långa rulltrapporna.
Jag är hon i den knall röda dunjackan ifrån 72 som flåsar dig i nacken ifall du (gud nåde dig) går för långsamt i den vänstra filen.

Jag har bott här tillräckligt länge för att veta att en SL-minut visst räcker för att kunna ta sig ifrån spärren och ner till tåget, ifrån samtliga stationer oavsett skor och antal väskor….bara man vill.

Jag bott här tillräckligt länge för att lära mig att svära och dunka mitt SL-kort emot spärren när det inte fungerar.

Till och med frågade jag på SL, varför deras kort inte fungerar (kl 08:34 varje morgon när det är så viktigt för mig)

Jag fick till svar att kortet visst fungerar, bara inte…när man är stressad.

Så nu undrar jag lite, om dom har planerat det så.
Och hur det kom sig, att jag fick så bråttom överallt.