Tove frågade; Vad har du för storartande planer för ert bröllop?

Vi ska gifta oss  i min pojkväns mormors trädgård i Skåne. Med lite tur så blommar kanske äppelträden då.
I en gemensam mapp sparar vi bilder som inspiration, de flesta jag har hittat kommer från sidan Oncewed.

Det hade varit fint att bjuda alla på en välkomst caprinha i glas som en gång varit sylburkar.

Duka ett långbord där allting är vackert, utan att för den skull behöva passa så bra ihop.

Vi tänker göra det mesta själva, utom tårtan. Baby vill att vi beställer 20 bitar extra, så att det räcker till frukost morgonen därpå.

Levande ljus i alla storlekar…

Dryck i gamla flaskor,

En gramofon som spelar musik…

…Och kanske en pappa som spelar på gitarren också.

På kvällen kan man tända lite lyktor i träden, svepa in sig i filtar och bara vara glad åt att familjen har blivit dubbelt så stor.

Jag lägger egentligen inte så stor vikt vid själva bröllopet, det enda jag önskar är att det blir en fin dag och att alla kan komma.

Det jag längtar efter och lägger stor vikt vid, är att vara gift med honom.

Emmie frågade; Vilken musik får dig att sjunga och dansa och må bra?

Texter får mig att må bra, jag är en sån som lyssnar på texter så intensivt att jag praktiskt taget kan missa att höra vilket instrument det är som spelas.

Texter kan få en att känna sig mindre ensam, förstådd, och de kan hjälpa en att sätta ord på känslor när man själv inte förmår.

Dansar gör jag gärna till 70tals disco ala Studio 54, men även 60tals musik.

Och ibland, när jag är ensam och ingen ser (eller hör) så spelar jag gamla Toto låtar och sjunger med utan hämningar.

När jag var yngre dansade jag gärna tills solen gick upp och lite till, helst uppe på möbler, bardiskar etc.  Men nu för tiden duger golvet alldeles utmärkt

Hanna frågade; När började du intressera dig för foto? Har du alltid haft en känsla och intresse för bild och komposition eller hade du ett breakingpoint (att du t.ex såg en riktigt bra bild)?

Jag ansåg förut, att ett ord kunde säga mer än tusen bilder.
Jag har alltid älskat dikter, metaforer, sångtexter och meningar som någon skrivit på insidan av en toadörr.

Det var inte fören i våras som jag började förälska mig i fotografering.
Och sedan dess har jag ibland fått höra att jag har ett bra bildspråk och känsla för komposition (som jag förövrigt var tvungen att fråga min pojkvän om vad det betydde).
Mitt syfte med att fota är att fånga en känsla, precis samma syfte som jag har när jag skriver.

Eftersom jag har en väldigt ”svartvit” personlighet så fungerar även fotandet som en typ av terapi.
Jag gillar att dela in min värld i bra/dåligt, rätt/fel osv.
När man fotar så kan man inte göra det.
Det finns inget facit eller mall för vad som kan anses vara en bra bild.
Allt ligger i betraktarens öga, och det är en stor utmaning för mig att acceptera det.

Här är några av de bilder som jag tagit som jag själv tycker väldigt mycket om, och varför.

Gatorna kring Mosebacke är sagolika. Bilden får mig att tänka på julkalendern och jag känner mig som 9 år igen.

Klockan är 3 på morgonen och en kvinna med en bukett rosor väntar på tåget vid Mariatorget.  Jag undrar massor, vem hon är? vem hon har fått rosorna av? Har det varit den bästa, eller kanske värsta dagen i hennes liv?
Jag tycker om bilder som ställer frågor.

En vanlig kväll på Stureplan. Mannen avvaktar en stund innan han vågar sig fram till sällskapet för att be om en cigarett och lite pengar.
Uteliv, i två bemärkelser.

Jag har en hel serie bilder av ”äpplet”, jag älskar dem allihop.  Ensamheten och skuggorna.

En dag ska jag fylla en hel vägg med bilder utav händer. Det finns nog ingenting på människokroppen som enligt mig blir så vackert på bild.

Kvinnan som väntade i baren.  Jag tog den här bilden så snabbt att jag inte ens hann kolla inställningarna på kameran, en enda bild…och den blev precis som jag ville.

På Götgatan en natt ville jag fota fönstret med alla stjärnor. Plötsligt dök det där paret upp, och gjorde min bild. Denna valdes ut som framsida till tidningen som min klass har gjort, jag ska visa er hur det blev så fort jag fått tidningen.

Jag fotar förstås gärna honom, eftersom han är det vackraste jag vet.

Jag blir lycklig av att fota porträtt.

När man lyckas fånga en människas personlighet på bild så blir det automatiskt en vacker bild.

Ibland blir allt så tydligt på en bild. Det du inte kan se i spegeln kan en bild ofta visa. Jag tycker om att föreviga det vackra i människor, och sedan ge tillbaka det till dem.

Ewa är en sån kvinna som utan att anstränga sig kan fylla ett rum med sin karisma och personlighet. Jag önskar att det fanns fler kvinnor av hennes sort i den här världen.

Mary Sue frågade, Vilken skostorlek har du?

Frågan kanske inte verkar så relevant, men det är den förstås.
Jag har nämligen bett Mary Sue hålla utkik efter skor som jag skulle kunna gifta mig i.  Jag drömmer mardrömmar om hur jag gifter mig barfota med blånagel på höger stortå.

Jag har storlek 39, som lutar mot 40. När jag var yngre så köpte jag aldrig ett par skor om jag inte kunde ha 39.  Men sen växte jag upp och insåg att man har den storlek på fötterna som passar resten av kroppen.

Vad gifte ni er i för skor/skulle vilja gifta er i för skor?

Jag fick en liten utmärkelse av söta Mary-Sue, som en av hennes favoritbloggar.
Så här löd motiveringen;

Vintage a love story – För att hon skriver så poetiskt och för att hon är en gammeldags romantiker. För att hon är tuff, smart, konstnärlig och vacker. För att hon är ärlig, tar fina bilder och för att hon verkar vara en sådan som jag skulle vilja ha som vän!

Så himla många fina ord att jag inte ens kan välja vilket som gör mig gladast!

När man fick det här fina priset så skulle man berätta 7 intressanta saker om sig själv. Så jag funderade lite på vad som egentligen är intressant, och kom inte så långt.

Visste ni t ex att jag kan rabbla Jacobs tolv söner i kronologisk ordning!
(Men de kanske inte e så intressant kom jag på sen)

Så jag överlåter detta helt enkelt till er.
Ställ en intressant fråga, eller hur många du vill.

Jag uppdaterar inte fören jag har fått minst 7 i alla fall.

Idag hade jag den stora äran att få fotografera den fantastiska kvinnan och fotografen Eva Rudling för ett reportage.  På hennes hemsida kan man drömma sig bort bland alla de magiska porträtt hon tagit, jag tycker ni ska kika.
Själv ska jag kasta mig över mina bilder!

Jag är verkligen så glad.

Bilden ovan på Ewa är tagen av Andy Warhol i New York 72.

På forumet Fabset har tidningen CHICs Modechef  Hulda Andersson valt min garderob till veckans garderob.

Kan ni tänka er, mina gamla trasor;)

Så här fin var motiveringen;

“”Tuva Minn Linns garderob har en tydlig vintagekänsla med personlighet utan att för den skull kännas för retro. Modeintresset och kärleken för äldre plagg, material och accessoarer med en historia genomsyrar bilderna vilket inspirerar. Många av de arrangerade bilderna är fina med finurliga detaljer och tidstypisk rekvisita i form av t ex en gammal kamera, fläkt, skrivmaskin eller en äldre smyckesbox. Jag gillar verkligen att hon har en egen stil som säkert kan inspirera många””

Det finns många anledningar till att Anna är mycket god vän, bland annat gillar hon surkål, precis som jag.
I fredags åt vi den bästa middagen jag ätit sedan jag var i Warszawa.
Polsk mat slår nämligen, enligt mig det mesta.  Vi åt på Cafe Piastowska som ligger på Tegnergatan. Utifrån sett så är det här en restaurang man lätt missar och går förbi. När man kliver över tröskeln så örfilar man sig själv och undrar hur det kunnat ske.
En man spelar på ett instrument som lär vara släkt med fiolen, stearinljusen fladdrar och golvet knakar som om det vore över hundra år.

Vi får ett bord på nedervåningen där jag måste huka mig för att inte dra pannan i en takbjälke.  Jag älskar restauranger som den här, där ingenting är logiskt, matchande eller särskilt praktiskt. Det är mer som ett hem (i alla fall de hem jag kommer ifrån).  Inget porslin är det andra likt och servetterna är nedstoppade som blommor i glasen, sådär som mamma gör på julen för att hon inte kan vika dem på annat sätt.
Vi äter rödbetssoppa, råraka med oxkött som smälter i munnen, dricker vin och avslutar med en äppelkaka täckt av grädde som smakar likör.

Efter fyra timmar har männen slutat spela på sina instrument, kvar sitter bara Anna och jag och lyssnar till den polska opera musiken som strömmar in ifrån det lilla rummet bredvid.

På Cafè Piastowska kan man äta en polsk middag bestående av soppa till förrätt, varmrätt, ett glas vin eller öl samt kaffe för (håll i er) 200kr.

Vi ses där!