Kristin frågade;

”Du är en spännande och intressant människa, det finns jättemycket jag egentligen skulle vilja veta. Och, så kan jag inte komma på en enda vettig fråga. Hur många barn vill ni ha? Hur firar ni julen? Har ni några planer på att flytta till Varberg? ”

Jag är rädd för att jag ska inse när jag väl har ett barn, att jag helst av allt skulle vilja ha sju.
Förhoppningsvis blir det två i alla fall.  Skulle vi inte kunna få barn så som vi vill så skulle jag hemskt gärna adoptera.
Under tiden gosar vi så mycket vi kan med Babys guddotter.

Julen firar vi i Skåne med hans familj. Som nu även blir min familj när vi gifter oss, det tycker jag nästan är det bästa med alltihop.
Jag har inte varit där sedan midsommar så jag ser jätte mycket fram emot det.

Planer på att flytta till Varberg?
Vi har alltid planer på att flytta. Just nu har jag funderat lite på Alaska, men när det var minus 10 imorse och jag var tvungen att gräva fram ett par byxor ur garderoben så tänkte jag om lite.
Ibland får jag för mig att jag vill flytta någonstans dit det inte finns några atombomber och människor som spränger sig själva i luften.
En plats som ingen direkt bryr sig om. Jag är ganska rädd för krig och naturkatastrofer.
Jag tänker på sånt så att jag inte kan sova ibland.

Får kika på hus i Varberg helt enkelt!

Igår somnade jag sent, fastnade framför en dokumentär på Discovery som handlade om mammuten. Hade jag levt mitt liv igen skulle jag nog blivit arkeolog. När jag gick och la mig funderade jag lite över mammutarna, var de tog vägen och varför, och lite över ifall vi inte ska flytta till Alaska ändå.

På morgonen fortsatte det att snöa.

Baby stekte plättar efter sin mormors recept…

som vi åt dem med sylt och grädde.

Andy Warhol var också med.

Igår var en kväll av det bästa slaget. Ewa Rudling hade sin årliga julfest, några av landets främsta konstnärer, författare, musiker och massor med andra härliga människor var inbjudna.

Jag var inbjuden som fotograf.

Och som jag fotade, 500 bilder för att vara exakt.

Festen ägde rum i Ewas trapphus och lägenhet i sann fransk anda.

Vi åt buffè och drack vargtass med klös.

Det var en fest där alla gäster mer än gärna tog plats i rampljuset.

Linda var också där och läste en dikt ur sin bok Influenza.
Jag var stolt över henne:)

Maxette och Lucia kom till Sverige samtidigt för över 30 år sedan. De gick i samma klass och läste SFI (svenska för invandrare). Igår var första gången de sågs sedan dess.  Jag är så glad för de här bilderna.

Maxette (som de flesta av er säkert känner igen från Ikeas reklam), är nog den häftigaste kvinnan på jorden.

Det trummades på saker och vi sjöng tillsammans.

Finaste Ewa.

En helt fantastisk kväll.

…. gjorde mina fotsulor ont,
jag halkade fram genom ett oplogat Stockholm med X kg kamerautrustning och tänkte att,

What a night:)
(Ohhh…what a night)

jag håller min hand

runt hans huvud

han håller sin hand

mot mitt bröst

hans kropp andas mot min

snön faller

genom sekler.

(Louise Dubois)

Igår gjorde vi tre sorters knäck och drack tre flaskor glögg.

Jill och Nova

Jill gjorde det mesta, förra året brände jag mig på knäcken så jag höll mig i bakgrunden och laborerade med blixten istället, killarna låg i soffan och Novan åt bacon.

Polkaknäck är min favorit.

Fem minuter var vi inne i garderoben och tittade på skor, fem minuter, och sen var det bränd lakritsknäck överallt. Attans….

Jag var lite avis på Jills nya klänning, och på att hon ibland är rätt lik en ung Britt Ekland.

Vi läste en artikel om Håkan också.

Ett gäng med knäckar och några liter glögg senare var alla ruskigt tisdagströtta, så vi kramades hejdå.

Jag har ibland gråtit mig till sömns,
vaggat mig själv igenom, panikångestens alla faser.
Jag har ibland, skrikit rakt ut av smärta.

Precis så som du.

Jag har famlat i mörkret.
Gått vilse, och gett upp.

Precis som du.

Jag har omvandlat psykisk smärta till fysisk,
och undvikit min egen spegelbild.

Precis som du.

(Ibland behöver vi en bildtext, för att på riktigt kunna se bilden)

” Vi ska ge pappa tid”,
sa mamma.
Sedan skrev hon så fint som hon kunde ett eget födelsedagskort.
med snirkliga bokstäver skrev hon ordet tid
Pappa fick en resa till en grekisk ö.

En vecka senare dog pappas pappa, min farfar, vår bäste vän.
Det blev aldrig någon resa,
att fortsätta leva var svårt, och alla energi gick åt till att sätta den ena foten framför den andra.

11 år och 7 månader har tiden gått,

och det fina kortet med löftet om tid står kvar, dammigt på hyllan bredvid deras säng.

Kanske som en påminnelse, att tiden ibland är så knapp att ett ögonblick kan förändra allt.

Kanske som en påminnelse, att vi aldrig får vänta med att älska.