På tunnelbanan löser människor sin morgon soduku och någon lyssnar på musik så pass högt att jag kan urskilja texten medan jag blickar ut i den mörka tunneln.
Det är alltid med en viss obehagskänsla som jag möter ett nytt år.
På sätet bredvid ligger dagens Metro och skyltar med ”de största händelserna under 00-talet.
00-talet…jag känner lite grann på det….slutet på en era….

Nyårsafton 2000 firade jag i Haparanda. Det känns som en livstid sedan.
Jag funderar över den människa jag var då.
Över dom här tio åren som passerade så fort.

Jag dricker min kaffe, fylld av nostalgi.
Stannar där en stund, innan jag blickar framåt.

Ps, De vackra skyltdockorna mötte jag en decembernatt i Judiths skyltfönster Ds

I år firade vi jul i Skåne, med familj och lite med vännerna i Vinslöv.
Jag åt kakor och choklad så att det räcker för ett helt år, vi tittade på fotografier som var nästan hundra år och lilla Alma fick pennor att rita på kläder med.

Min fina kille och mormor Greta

Andreas och Alma

Simba

I lördags tog vi ett gammalt tuffande tåg hem.
Loket gick sönder en gång och det fanns ingen el i kupèn.
Nästan som att åka tåg i norra Thailand med andra ord, minus de rara thailändskorna som hoppar på vagnen vid varje stop och säljer grillad kyckling på spett.

..and ten other songs about Sundays

När det plötsligt låg ett mail ifrån henne i min inkorg så insåg jag,
att jag inte längre var arg.
Strax därpå insåg jag att jag nog inte varit arg, på väldigt väldigt länge,
och att det från början kanske inte ens funnits något att bli så arg för.

Det gick upp för mig att jag under två års tid inte reflekterat.
Jag hade bara tagit för givet att hon nog vara så arg på mig, att jag lika väl kunde vara det på henne också.

När jag var 21-22-23 så hade jag en bästa vän.
Vi delade söndagsångest, hemligheter, helveten, Ica-pizzor,katastrofer och skratt som hördes över en halv kontinent.

När man blir osams med sin bästa vän så tappar man en bit av sig själv.
Lite som att försöka lära sig att gå med bara ett ben. När man är långsint som jag, så hoppar man hellre runt på ett ben istället för att tänka om, en extra gång.
En långsint människa skadar alltid sig själv.

Det börjar ett nytt år snart. Och jag vill därför uppmana er att skriva det där mailet, eller ringa det där samtalet om det finns någon där ute som fattas för er.

Jag vill uppmana er att under nästa år ställa er själva den där frågan som är så otroligt viktig…en extra gång.

Vill jag ha rätt, eller vill jag vara lycklig?

För många är det en dag som alla andra, kanske gör den lite extra ont.

Mina tankar går till alla dem.

Det enda sättet att ta sig vidare ut ur ett destruktivt kaos är att skapa struktur.
Jag fick erfara det vid ganska ung ålder, och så har jag levt enda sedan dess.
Jag strukturerar, planerar, organiserar och blir således smått besatt av att känna kontroll.
Jag avsätter alltid alldeles för mycket tid för saker, kollar upp adresser jag ska till noga (man vill ju inte riskera att behöva stressa upp sig i onödan är min melodi).
Jag kan till och med dra det så långt att jag kan applicera andras stress på mig själv i brist på min egen, och tycka att det är lite jobbigt när min pojkvän är sen till sitt tåg/flyg/möte vad som helst.

Och på nått sätt så har det väl inbringat ett sorts falskt välbefinnande i mig, att jag minsann kom i tid igen, att jag aldrig glömmer att packa med något när alla andra gör de, att jag hade gott om tid att strosa ett varv runt kvarteret och dricka min kaffe i lugn och ro och ändå alltid hänga på låset.

Att jag har kontroll.

För mig har det varit tufft att släppa efter. Schemat har blivit så fullspäckat att jag omöjligt kan planera som tidigare.
Jag bloggar i en tunnelbanevagn mellan Slussen och Hornstull, målar läpparna i en bakspegel på en bil, drar ner mina 8h sömn till 5 och inser att det faktiskt går.
Inser att den som lever under fullständig kontroll missar hela poängen.

Istället för att sträva efter balans, så lär jag mig att uppskatta mitt kaos, bortom all kontroll.

Jag promenerar till jobbet när solen går upp över Karlavägen.

På Banèrbageriet köper jag nybakt bröd.

I snön ligger det fåglar som inte flytt söderut.

När jag sovit dåligt dricker jag extra mycket kaffe, alltid svart som en decembernatt.

17 slutar jag jobbet.

Diana Da Silva på salongen People fixar mitt hår.

Under tiden går jag igenom bilder och försöker hinna läsa mina favoritbloggar.

Möter upp Eva för middag på favorit stället.

Eva

När jag kommer hem tjuvöppnar jag paket från mitt nya jobb, mitt gamla jobb, Eva och frisören. En jul när jag var ungefär tio så tjuvöppnade jag alla paket innan julafton, det blev den tråkigaste julen någonsin. Jag fick ridstövlar och hjälm, och spelade förvånad.

Alldeles för sent lägger jag en lermask.
Och tänker att…jag kan ju sova på tåget imorgon.

The lovely Linda