Om långsinthet och saknad.
När det plötsligt låg ett mail ifrån henne i min inkorg så insåg jag,
att jag inte längre var arg.
Strax därpå insåg jag att jag nog inte varit arg, på väldigt väldigt länge,
och att det från början kanske inte ens funnits något att bli så arg för.
Det gick upp för mig att jag under två års tid inte reflekterat.
Jag hade bara tagit för givet att hon nog vara så arg på mig, att jag lika väl kunde vara det på henne också.
När jag var 21-22-23 så hade jag en bästa vän.
Vi delade söndagsångest, hemligheter, helveten, Ica-pizzor,katastrofer och skratt som hördes över en halv kontinent.
När man blir osams med sin bästa vän så tappar man en bit av sig själv.
Lite som att försöka lära sig att gå med bara ett ben. När man är långsint som jag, så hoppar man hellre runt på ett ben istället för att tänka om, en extra gång.
En långsint människa skadar alltid sig själv.
Det börjar ett nytt år snart. Och jag vill därför uppmana er att skriva det där mailet, eller ringa det där samtalet om det finns någon där ute som fattas för er.
Jag vill uppmana er att under nästa år ställa er själva den där frågan som är så otroligt viktig…en extra gång.
Vill jag ha rätt, eller vill jag vara lycklig?
This entry was posted on lördag, december 26th, 2009 at 20:34 and is filed under Things that matter. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
14:58 on december 27th, 2009
Tack, det var en bra idé att låta pengarna gå till olika typer av välgörenhet under olika perioder. Det har jag tagit till mig! Ha det gott!
16:05 on december 27th, 2009
fast ibland så kan det hända så att man tyvärr på något sätt växer ifrån sin bästa kompis, sin näraste allra käraste, och hon fattas mig enormt! men det finns inte så mycket jag kan göra åt saken eftersom att våra liv har tagit sådana vändningar att vi tappat bort varandra..vem vet, vi kanske hittar tillbaks till varandra om några år, jag hoppas det!