Bortom all kontroll

Det enda sättet att ta sig vidare ut ur ett destruktivt kaos är att skapa struktur.
Jag fick erfara det vid ganska ung ålder, och så har jag levt enda sedan dess.
Jag strukturerar, planerar, organiserar och blir således smått besatt av att känna kontroll.
Jag avsätter alltid alldeles för mycket tid för saker, kollar upp adresser jag ska till noga (man vill ju inte riskera att behöva stressa upp sig i onödan är min melodi).
Jag kan till och med dra det så långt att jag kan applicera andras stress på mig själv i brist på min egen, och tycka att det är lite jobbigt när min pojkvän är sen till sitt tåg/flyg/möte vad som helst.

Och på nått sätt så har det väl inbringat ett sorts falskt välbefinnande i mig, att jag minsann kom i tid igen, att jag aldrig glömmer att packa med något när alla andra gör de, att jag hade gott om tid att strosa ett varv runt kvarteret och dricka min kaffe i lugn och ro och ändå alltid hänga på låset.

Att jag har kontroll.

För mig har det varit tufft att släppa efter. Schemat har blivit så fullspäckat att jag omöjligt kan planera som tidigare.
Jag bloggar i en tunnelbanevagn mellan Slussen och Hornstull, målar läpparna i en bakspegel på en bil, drar ner mina 8h sömn till 5 och inser att det faktiskt går.
Inser att den som lever under fullständig kontroll missar hela poängen.

Istället för att sträva efter balans, så lär jag mig att uppskatta mitt kaos, bortom all kontroll.