Om barn
Alex frågade; … och när förvandlas detta måhända till en mammablogg?!
Vi pratar om barn, ganska ofta. Om hur det skulle vara, om hur vi skulle vara.
Jag antar att det är sånt man aldrig vet, fören man vet.
Jag längtar efter barn ibland.
Men framförallt kan jag känna den där känslan som är ytterst svår att förklara. Lite som att ha läst sin favorit bok, gång på gång, på gång.
Hur mycket man än tycker om den, så blir det tillslut ändå inte samma sak när man kommer till slutet den trettionde gången.
Därför att man vet slutet.
Man vet början också för den delen, och allting där i mellan.
Lite så kan jag känna om jag är ute en lördag kväll till exempel.
Hur roligt jag än kan tycka att det är, så landar ett slags lugn någonstans i magen.
Och jag tänker att.
Snart är det nog dags att byta bok, till någon som är mer spännande.
Jamen åååå… precis så. Jag kom till en punkt när jag kände att helgerna fattades något. Det är skitkul att gå ut men ingenting slår det här! Men man kan gå ut fast man har ett barn också, man får bara vänta lite i början!
Jag blir arg på mig själv för att jag inte längtar mer, allt annat stämmer så då borde jag vilja ha barn. Misstänker att jag väntar på ”rätt” tid trots att jag vet att det inte finns något sådant. I hemlighet vill jag bara råka bli med barn så jag slipper ta det beslutet själv. För i grund och botten handlar det bara om rädsla för det främmande.