Vintage (a love story)

Om fotografering

Hanna frågade; När började du intressera dig för foto? Har du alltid haft en känsla och intresse för bild och komposition eller hade du ett breakingpoint (att du t.ex såg en riktigt bra bild)?

Jag ansåg förut, att ett ord kunde säga mer än tusen bilder.
Jag har alltid älskat dikter, metaforer, sångtexter och meningar som någon skrivit på insidan av en toadörr.

Det var inte fören i våras som jag började förälska mig i fotografering.
Och sedan dess har jag ibland fått höra att jag har ett bra bildspråk och känsla för komposition (som jag förövrigt var tvungen att fråga min pojkvän om vad det betydde).
Mitt syfte med att fota är att fånga en känsla, precis samma syfte som jag har när jag skriver.

Eftersom jag har en väldigt ”svartvit” personlighet så fungerar även fotandet som en typ av terapi.
Jag gillar att dela in min värld i bra/dåligt, rätt/fel osv.
När man fotar så kan man inte göra det.
Det finns inget facit eller mall för vad som kan anses vara en bra bild.
Allt ligger i betraktarens öga, och det är en stor utmaning för mig att acceptera det.

Här är några av de bilder som jag tagit som jag själv tycker väldigt mycket om, och varför.

Gatorna kring Mosebacke är sagolika. Bilden får mig att tänka på julkalendern och jag känner mig som 9 år igen.

Klockan är 3 på morgonen och en kvinna med en bukett rosor väntar på tåget vid Mariatorget.  Jag undrar massor, vem hon är? vem hon har fått rosorna av? Har det varit den bästa, eller kanske värsta dagen i hennes liv?
Jag tycker om bilder som ställer frågor.

En vanlig kväll på Stureplan. Mannen avvaktar en stund innan han vågar sig fram till sällskapet för att be om en cigarett och lite pengar.
Uteliv, i två bemärkelser.

Jag har en hel serie bilder av ”äpplet”, jag älskar dem allihop.  Ensamheten och skuggorna.

En dag ska jag fylla en hel vägg med bilder utav händer. Det finns nog ingenting på människokroppen som enligt mig blir så vackert på bild.

Kvinnan som väntade i baren.  Jag tog den här bilden så snabbt att jag inte ens hann kolla inställningarna på kameran, en enda bild…och den blev precis som jag ville.

På Götgatan en natt ville jag fota fönstret med alla stjärnor. Plötsligt dök det där paret upp, och gjorde min bild. Denna valdes ut som framsida till tidningen som min klass har gjort, jag ska visa er hur det blev så fort jag fått tidningen.

Jag fotar förstås gärna honom, eftersom han är det vackraste jag vet.

Jag blir lycklig av att fota porträtt.

När man lyckas fånga en människas personlighet på bild så blir det automatiskt en vacker bild.

Ibland blir allt så tydligt på en bild. Det du inte kan se i spegeln kan en bild ofta visa. Jag tycker om att föreviga det vackra i människor, och sedan ge tillbaka det till dem.

Ewa är en sån kvinna som utan att anstränga sig kan fylla ett rum med sin karisma och personlighet. Jag önskar att det fanns fler kvinnor av hennes sort i den här världen.

Tags: Foto, Inspiration, Om mig

This entry was posted on fredag, december 4th, 2009 at 22:41 and is filed under Diary, Photos. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.