Men det kanske ni redan har sett…

Det är mig hon ringer, när olyckan är framme. Det är nästan så att ringsignalen på telefonen får ett annat ljud, exakt samma signal, fast mer panikartad.  Så jag anar att det är hon innan jag slänger ett öga på displayen, som förstås visar namnet Nicki.  När hon gick i första klass och ramlade och slog sig så kom jag (som då gick i fjärde) som ett skott över skolgården för att plåstra om eller nita den som varit dum.
När Nickis behöver veta symptomen för en sjukdom eller hamnar i ett vägskäl, då ringer hon mig.
När hon har borrat in tre diamanter i armen och upptäcker att den tredje försvunnit…in i armen.
Då ringer hon mig.

Jag följer med till tortyrkammaren, dels för att vara snäll, dels för att säga ”vad var det jag sa”.

Efteråt får vi gå till Götgatsbacken och äta mat och geishachoklad tills det känns bra igen

Jag är nöjd att tider av självplågeri för min del är över (flera gånger om).  Det kanske är svårt att tro idag men i en svunnen tid hade jag inte mindre än 10 piercingar i mitt vänstra öra, som jag förstås gjort på egenhand med säkerhetsnål.  Att åldras is the shit tänker jag och beställer en kopp chai te.

Nickis tänker att det är bäst att hinna med så mycket som möjligt innan man fyller 25, och så har hon nog tänkt sedan hon var 7.
Jag tycker det är en sund inställning, så jag fortsätter att svara när hon ringer.

Min favorit scarf är en Christian Lacroix ifrån 80-talet by the way.

Sen åkte jag hem och lagade korvstroganoff åt mig,  världens finaste Vera och baby.

Förr i världen när jag köpte kläder så föll jag alltid bara för det som jag tyckte var snyggt, rätt och slätt.  Men på senare år har jag börjat tänka väldigt annorlunda, jag kan hålla upp en klänning i en butik och tycka att den är…intressant.
Och att den på något konstigt vis säger någonting om mig, och att den därför blir snygg, men på ett helt annat sätt.
Kanske för att det med åldern blir viktigare att vara en intressant människa än en snygg.

Ta den här klänningen t ex, jag tycker den i sitt mönster påminner om amöbor som man fick lära sig att rita i första klass.

Jäkligt intressant helt enkelt:)

Har ni något plagg som ni känner så för, droppa gärna en länk i kommentarsfältet i så fall, hade varit kul att se.

14 november 2008 (ur min dagbok)

”Man ser riddarfjärden ifrån våra fem vita fönster.

På insidan där lever vi.

som tillslut fann varandra.”

Jag tänker att ett år går snabbt som ett andetag ibland.
igår var det på dagen, ett år sedan vi flyttade ihop.
Vi har fyllt ett hem med gemensamma minnen och saker,
tappat ut blåbär på golvet och spillt rödvin på mattan.

Vi kan varandra nu.

Han vet hur jag måste vira täcket runt benen för att kunna somna,
och jag vet hur mycket han ogillar att jag spolar så hårt i kranen när vi borstar tänderna.

Jag tänker att det är,
den vackraste vetskapen en människa kan äga.

På helgen är de helt ok att äta en lite mer Elvis Presley inspirerad frukost/brunch

Morotsplättar.

2 ägg
1,5 dl Grahamsmjöl
1 dl Vetemjöl
5 dl Mjöl
1 msk Rapsolja
1 tsk mineralsalt
2 morötter

Vi bäddar ner oss i soffan och äter dessa med vaniljkesella, hallonsylt och granatäpple, sen flyttar vi oss inte därifrån på flera timmar…

Den här kjolen såg jag av en olyckshändelse i ett skyltfönster vid Odenplan och eftersom den heter Jenny Hellström så kostade den 900 kr om inte mer.  Det är jag som känt osugen på att betala för något som inte har i alla fall 30 år på galgen, så de fick va. Företaget Jenny Hellström gick i konkurs förra året så kläderna blir allt svårare att hitta.

Si sådär två månader senare hittar jag exakt samma kjol, i exakt samma storlek, med original lapparna kvar på Judiths för 299 kr.

Ibland hjälper det att spela lite svårfångad tänkte jag och log.

Idag tog Linda och jag en (två) after school under infravärmen på Easts uteservering.

Kappan som jag köpte förra året på Filippa K Secondhand har fått komma ut ur förrådet igen.

Och dom magiska lammnappa handskarna ifrån Påkläderiet.

Jag sa åt Linda att klippa luggen, och så fick de bli. Fint som snus!

Ibland kan jag inte hjälpa att jag stannar upp och tänker, att vad förspänt kidsen har det idag, i alla fall på vissa plan.
Ta t ex det här med kärlek, minns ni hur det var innan mobilen, google, hitta.se och Facebook kom?
Tiden innan man kunde klicka ”Search” för information.
Jag minns.
Man blev kär i en kille som man hade spotat i skolkatalogen, ringade in hans efternamn och gick och hämtade telefonkatalogen för att påbörja sin research.
Hette han Andersson eller Svensson så kunde arbetet ta dagar även om 3 kompisar hjälpte till.
Man scannade av på kartan och lärde sig vilka gator som låg i området kring skolan där han gick och sedan var det bara att börja arbeta sig igenom listan.
De Andersson som var möjliga prickade man av, och när man sedan satt där med sin lista på kanske 30 potentiella så började man ringa
(observera att vi hade en sån gammal hederlig telefon där man fick snurra en siffra åt gången).
Det tog sin tid.

”Hej är Tom hemma?”  frågade man tills man fick napp….
Då la man på (det här var innan nummerpresentatörens tid så man kunde vara lugn)

Förarbetet var slutfört.

(förresten så kommer jag ihåg hur häftigt det var med nummerpresentatören, Anna var min första kompis som hade en, känslan av att kunna se vem som ringde innan man svarade…det var framtiden de)

Efter detta hade man sedan två val, antingen cirkulerade man med sin cykel kring kvarteret där han bodde.
Eller så bad man en kompis ringa och sköta snacket.
Och under tiden medan man väntade på att bli upptäckt så skrev man Anderssons namn med snirkliga bokstäver på bänklocket i skolan och snattade bokstavsberlocker på Glitter för att snickrade ihop ett halsband.

När man sedan blev kär i en ny kille så började man på ruta 1 igen.
Det positiva var att man efter ett tag hade ganska många bokstavsberlocker, och saknade man ett N så kunde man byta med en kompis mot ett T som man inte längre behövde.