Vintage (a love story)

Archive for november, 2009

Han och Jag

Det är måndag morgon och jag sitter på golvet, där jag oftast sitter och skriver.
Jag tänker att, om exakt ett halvt år så kommer det att vara söndag morgon.

Det kommer att vara söndag morgon den 23 maj.

Det vet jag för att, det kommer att vara dagen efter vårat bröllop.
Det kommer att vara den första morgonen som vi är gifta.

Han och jag.

Han och jag.

Vi som har ett eget språk, en egen idè, ett eget sätt att älska.

Stackars Kate Moss

Jag läste ett citat i Metro i veckan där Kate Moss hade sagt att,

”Ingenting slår känslan av att vara riktigt smal”

Tydligen hade många gått igång på detta.
Det gör inte jag, jag lägger snarare huvudet lite grann på sne…suckar djupt och tänker, att jag tycker så himla synd om Kate Moss som uppenbarligen missat en hel del.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått sitta en solig dag i maj på trapporna under Sacre coeur i Paris, samtidigt som en gatumusiker spelar Imagine och alla människor börjar sjunga med.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna den känsla som fyller kroppen när man ser glädjen i en annan människas ögon, glädjen för att du ger av din tid åt denna människa, utan att få ett enda öre betalt.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna känslan av att vara 14 år och skratta tills man nästan kräks med vänner som man kunnat dö för.

Jag tycker synd om henne, som aldrig fått känna känslan av pumpande adrenalin och den obeskrivliga lyckan av att kämpa mot ett mål och tillslut stå där en dag och få höra …och vinnaren är.

Jag tycker synd om henne, som inte har fått uppleva livet på den thailändska landsbygden.  Där man vaknar till tuppen som gal, äter med händerna, tvättar sig i bäcken och sopar sin egen hydda.

På bilden ovan är jag 19 år, jag väger 50 kg och är 170 cm lång.
Jag var så trött den dagen att jag knappt orkade ta mig till min egen studentbal.
Jag var så rädd för att behöva sitta på ett slott och försöka äta med andra människor att jag fick ta två lugnande tabletter och hålla min bästa vän i handen under bordet.
Jag var så frusen att jag fick ha en kofta på mig så att ingen ens såg min fina klänning, som jag hade fått låta en sömmerska sy in 3 gånger om för att den skulle passa.

Jag tycker synd om Kate Moss, som tror att ingenting slår den känslan.

Känslan av att vara riktigt smal.

Jag tycker också synd om den människa som inte vet bättre än att ge henne utrymme till såna här uttalanden i media.
Tillsammans står de ansvariga för att flera unga tjejer kanske inte kommer att få uppleva sin studentbal nästa vår,
då de redan har svultit ihjäl sig.

Innan 1950 så var anorexia en relativt ovanlig sjukdom, fram till 1980-talet har sjukdomen blivit vanligare och vanligare och nu har den stannat på en konstant nivå.
90% av de som insjuknar är kvinnor i tonåren, 15% av dem överlever inte.

Det jag vill ha sagt med detta är att det är livsviktigt att ta ställning.
Så gör som jag, tyck synd om Kate Moss och fokusera på de saker i livet som verkligen gör dig lycklig.

Tro mig,
inget kommer att slå den känslan.

Läs också det här viktiga inlägget hos UnderbaraClara om du missat det.

Xoko

Nu när min vän Jill är ”imellan matcher” och inte behöver gå på diet så passar vi på.  Jag passar också på, för att jag minns känslan av att längta efter en pepparkaka…bara en enda pepparkaka, eller egentligen vad som helst som inte smakade havregryn, tonfisk, morot eller proteinpulver.

På Xoco på Rörstrandsgatan finns nog stans bästa bakelser, kakor och bullar.

Jill hade gummistövlar och pyjamasbyxor.   Jag antar att när man precis vunnit både ett VM och ett EM så har man inte så mycket man behöver bevisa.

Jag hittade en fin termos på myrorna som fick hänga på hem.

Och på Xoko köpte jag världens minsta prinsesstårta till Baby.

Morning glory

Idag är en sån där regnig morgon i Stockholm…då jag önskar att dagen såg ut lite mer såhär, istället för sådär…

Det finns bilder på mig där jag är inte tvättat håret på veckor eller ens sätt min egen spegelbild.
Jag tycker att det är de vackraste bilderna som tagits på mig,
alla kategorier.

Torsdagar (a love story)

Om 45 minuter är det äntligen torsdag igen.

Linda kommer till stan, vi studerar journalistik, dricker te ur bottenlösa muggar och delar lika på någonting med smak av choklad.

Joy, joy, joy!

Golddiggers

Nu har bröderna kommit hem ifrån sin andra L.A vistelse i år.
De har varit i Nevada öknen, bott i en trailer och grävt efter vintage och antikt denim på de platser där det en gång i tiden fanns gruvor.
Ni kan följa dem på Blue Highway bloggen.
Vi träffades precis innan de åkte för att käka indiskt, prata i mun på varann och kika på vintage.

Hampus har snöat in lite på skinn på senaste tiden, hur snyggt är inte det här Iphone  fodralet som han sytt!

Nu är det officiellt….

Men det kanske ni redan har sett…

Diamonds are a girls best friend

Det är mig hon ringer, när olyckan är framme. Det är nästan så att ringsignalen på telefonen får ett annat ljud, exakt samma signal, fast mer panikartad.  Så jag anar att det är hon innan jag slänger ett öga på displayen, som förstås visar namnet Nicki.  När hon gick i första klass och ramlade och slog sig så kom jag (som då gick i fjärde) som ett skott över skolgården för att plåstra om eller nita den som varit dum.
När Nickis behöver veta symptomen för en sjukdom eller hamnar i ett vägskäl, då ringer hon mig.
När hon har borrat in tre diamanter i armen och upptäcker att den tredje försvunnit…in i armen.
Då ringer hon mig.

Jag följer med till tortyrkammaren, dels för att vara snäll, dels för att säga ”vad var det jag sa”.

Efteråt får vi gå till Götgatsbacken och äta mat och geishachoklad tills det känns bra igen

Jag är nöjd att tider av självplågeri för min del är över (flera gånger om).  Det kanske är svårt att tro idag men i en svunnen tid hade jag inte mindre än 10 piercingar i mitt vänstra öra, som jag förstås gjort på egenhand med säkerhetsnål.  Att åldras is the shit tänker jag och beställer en kopp chai te.

Nickis tänker att det är bäst att hinna med så mycket som möjligt innan man fyller 25, och så har hon nog tänkt sedan hon var 7.
Jag tycker det är en sund inställning, så jag fortsätter att svara när hon ringer.

Min favorit scarf är en Christian Lacroix ifrån 80-talet by the way.

Sen åkte jag hem och lagade korvstroganoff åt mig,  världens finaste Vera och baby.

Amöba klänningen-en intressant klänning

Förr i världen när jag köpte kläder så föll jag alltid bara för det som jag tyckte var snyggt, rätt och slätt.  Men på senare år har jag börjat tänka väldigt annorlunda, jag kan hålla upp en klänning i en butik och tycka att den är…intressant.
Och att den på något konstigt vis säger någonting om mig, och att den därför blir snygg, men på ett helt annat sätt.
Kanske för att det med åldern blir viktigare att vara en intressant människa än en snygg.

Ta den här klänningen t ex, jag tycker den i sitt mönster påminner om amöbor som man fick lära sig att rita i första klass.

Jäkligt intressant helt enkelt:)

Har ni något plagg som ni känner så för, droppa gärna en länk i kommentarsfältet i så fall, hade varit kul att se.

Den vackraste vetskapen

14 november 2008 (ur min dagbok)

”Man ser riddarfjärden ifrån våra fem vita fönster.

På insidan där lever vi.

som tillslut fann varandra.”

Jag tänker att ett år går snabbt som ett andetag ibland.
igår var det på dagen, ett år sedan vi flyttade ihop.
Vi har fyllt ett hem med gemensamma minnen och saker,
tappat ut blåbär på golvet och spillt rödvin på mattan.

Vi kan varandra nu.

Han vet hur jag måste vira täcket runt benen för att kunna somna,
och jag vet hur mycket han ogillar att jag spolar så hårt i kranen när vi borstar tänderna.

Jag tänker att det är,
den vackraste vetskapen en människa kan äga.