Archive - november, 2009
Boots
Jag köper ogärna nyproducerade plagg, med tiden har det blivit så. Jag får helt enkelt inte ut samma sak av det som av att handla vintage.
Men skor har blivit ett undantag för mig, jag äger en del vintage och några par som jag ärvt av min mormor.
Men i det stora hela så är det svårt att hitta vintage skor när man har en större storlek på fötterna, jag har 39/40.
Jag har hört mig för angående detta och fått till svar att skostorleken bland kvinnor har blivit större med åren.
Ett annat problem är att skinnskor som blivit älskade och använda är formade efter någon annans fot, vilket inte alltid är så lyckat.
Så nu har jag i alla fall köpt dessa stövlar av en tjej på Tradera.
När jag ser något på en nätauktion som jag vill ha så bestämmer jag alltid ett absolut max pris i huvudet, det kan jag rekommendera, det är oerhört lätt att dras med annars och buda på mer än vad man egentligen hade tänkt sig.
Mitt ”max pris i huvudet” är alltid lägre på nätet än vad det är i en butik, eftersom jag inte kan prova varan eller veta vilket skick den kommer i.
Jag budar alltid i sista minuten och mina bästa köp har jag gjort tidiga mornar.
Dessa stövlar hade ett lite högt utropspris så jag väntade ut dem, ingen budade och säljaren gjorde då som säljare ofta gör, sänkte utropspriset och även ”köp nu” priset.
Så jag mailade och hämtade upp stövlarna på Kungsholmen nästa dag för 450kr.
De kommer ifrån Zara, är i mjukt skinn och oanvända, nypriset var 1200. Jag är övertygad om att säljaren hade kunnat fått bra mycket mer för dem om hon inte begärt avhämtning.
Hade jag haft mindre is i magen hade hon förstås också kunnat tjäna mer.
Klänningen är en söt 70-talare som ni kan se i sin helhet här.
Han och Jag
Det är måndag morgon och jag sitter på golvet, där jag oftast sitter och skriver.
Jag tänker att, om exakt ett halvt år så kommer det att vara söndag morgon.
Det kommer att vara söndag morgon den 23 maj.
Det vet jag för att, det kommer att vara dagen efter vårat bröllop.
Det kommer att vara den första morgonen som vi är gifta.
Han och jag.
Han och jag.
Vi som har ett eget språk, en egen idè, ett eget sätt att älska.
Stackars Kate Moss
Jag läste ett citat i Metro i veckan där Kate Moss hade sagt att,
”Ingenting slår känslan av att vara riktigt smal”
Tydligen hade många gått igång på detta.
Det gör inte jag, jag lägger snarare huvudet lite grann på sne…suckar djupt och tänker, att jag tycker så himla synd om Kate Moss som uppenbarligen missat en hel del.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått sitta en solig dag i maj på trapporna under Sacre coeur i Paris, samtidigt som en gatumusiker spelar Imagine och alla människor börjar sjunga med.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna den känsla som fyller kroppen när man ser glädjen i en annan människas ögon, glädjen för att du ger av din tid åt denna människa, utan att få ett enda öre betalt.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna känslan av att vara 14 år och skratta tills man nästan kräks med vänner som man kunnat dö för.
Jag tycker synd om henne, som aldrig fått känna känslan av pumpande adrenalin och den obeskrivliga lyckan av att kämpa mot ett mål och tillslut stå där en dag och få höra …och vinnaren är.
Jag tycker synd om henne, som inte har fått uppleva livet på den thailändska landsbygden. Där man vaknar till tuppen som gal, äter med händerna, tvättar sig i bäcken och sopar sin egen hydda.
På bilden ovan är jag 19 år, jag väger 50 kg och är 170 cm lång.
Jag var så trött den dagen att jag knappt orkade ta mig till min egen studentbal.
Jag var så rädd för att behöva sitta på ett slott och försöka äta med andra människor att jag fick ta två lugnande tabletter och hålla min bästa vän i handen under bordet.
Jag var så frusen att jag fick ha en kofta på mig så att ingen ens såg min fina klänning, som jag hade fått låta en sömmerska sy in 3 gånger om för att den skulle passa.
Jag tycker synd om Kate Moss, som tror att ingenting slår den känslan.
Känslan av att vara riktigt smal.
Jag tycker också synd om den människa som inte vet bättre än att ge henne utrymme till såna här uttalanden i media.
Tillsammans står de ansvariga för att flera unga tjejer kanske inte kommer att få uppleva sin studentbal nästa vår,
då de redan har svultit ihjäl sig.
Innan 1950 så var anorexia en relativt ovanlig sjukdom, fram till 1980-talet har sjukdomen blivit vanligare och vanligare och nu har den stannat på en konstant nivå.
90% av de som insjuknar är kvinnor i tonåren, 15% av dem överlever inte.
Det jag vill ha sagt med detta är att det är livsviktigt att ta ställning.
Så gör som jag, tyck synd om Kate Moss och fokusera på de saker i livet som verkligen gör dig lycklig.
Tro mig,
inget kommer att slå den känslan.
Läs också det här viktiga inlägget hos UnderbaraClara om du missat det.
Xoko
Nu när min vän Jill är ”imellan matcher” och inte behöver gå på diet så passar vi på. Jag passar också på, för att jag minns känslan av att längta efter en pepparkaka…bara en enda pepparkaka, eller egentligen vad som helst som inte smakade havregryn, tonfisk, morot eller proteinpulver.
På Xoco på Rörstrandsgatan finns nog stans bästa bakelser, kakor och bullar.
Jill hade gummistövlar och pyjamasbyxor. Jag antar att när man precis vunnit både ett VM och ett EM så har man inte så mycket man behöver bevisa.
Jag hittade en fin termos på myrorna som fick hänga på hem.
Och på Xoko köpte jag världens minsta prinsesstårta till Baby.
Golddiggers
Nu har bröderna kommit hem ifrån sin andra L.A vistelse i år.
De har varit i Nevada öknen, bott i en trailer och grävt efter vintage och antikt denim på de platser där det en gång i tiden fanns gruvor.
Ni kan följa dem på Blue Highway bloggen.
Vi träffades precis innan de åkte för att käka indiskt, prata i mun på varann och kika på vintage.
Hampus har snöat in lite på skinn på senaste tiden, hur snyggt är inte det här Iphone fodralet som han sytt!
