Vintage (a love story)

När huden växer sig för tjock

I förra veckan var fantastiske bildjournalisten Paul Hansen och höll en föreläsning i skolan.

Jag svävade som på moln i 3h och 45min när han visade den ena bilden mer magisk än den andra och berättade om sina resor och erfarenheter.
Bredvid mig satt Linda och grät, och bredvid henne satt nästa klasskamrat…och nästa och nästa och grät.
Efter 3h var det inte många ögon som var torra.
Mina var dock det, och jag frågade på om vilket avstånd han hade stått på vid bilderna och vilken utbildningsbakgrund han hade…osv.

Efteråt funderade jag lite på, varför bilder på sjuka barn, sprutnarkomaner och svält i Kongo inte får mig att gråta.
Javisst känns det, visst funderar jag i timmar och dagar över var all denna ondska och orättvisa kommer ifrån.
Men det får mig inte att gråta.

När jag reste till London för 10 år sedan på mitt första volontär uppdrag möttes jag av en man som sa,
”Jag skiter i varför du valt att komma hit, det jag bryr mig om är vad som kommer få dig att stanna. Imorgon kommer du att få träffa människor som haft all anledning att skjuta sig själva i huvudet…men valt att inte göra det”

Dessa människor, fick mig att gråta.
De gav mig den dyrbaraste gåvan,
perspektiv.

Jag har alltid jobbat med utsatta människor, orättvisor, sjukdom och död.

Kanske har det gjort att min hud har blivit tjockare med åren, kanske lär man sig att på något vis stänga ute, för att orka fortsätta med det som man tycker är så viktigt..

Bilderna är tagna av Paul Hansen DN

This entry was posted on onsdag, november 25th, 2009 at 7:43 and is filed under Diary, Photos. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.