När huden växer sig för tjock
I förra veckan var fantastiske bildjournalisten Paul Hansen och höll en föreläsning i skolan.
Jag svävade som på moln i 3h och 45min när han visade den ena bilden mer magisk än den andra och berättade om sina resor och erfarenheter.
Bredvid mig satt Linda och grät, och bredvid henne satt nästa klasskamrat…och nästa och nästa och grät.
Efter 3h var det inte många ögon som var torra.
Mina var dock det, och jag frågade på om vilket avstånd han hade stått på vid bilderna och vilken utbildningsbakgrund han hade…osv.
Efteråt funderade jag lite på, varför bilder på sjuka barn, sprutnarkomaner och svält i Kongo inte får mig att gråta.
Javisst känns det, visst funderar jag i timmar och dagar över var all denna ondska och orättvisa kommer ifrån.
Men det får mig inte att gråta.
När jag reste till London för 10 år sedan på mitt första volontär uppdrag möttes jag av en man som sa,
”Jag skiter i varför du valt att komma hit, det jag bryr mig om är vad som kommer få dig att stanna. Imorgon kommer du att få träffa människor som haft all anledning att skjuta sig själva i huvudet…men valt att inte göra det”
Dessa människor, fick mig att gråta.
De gav mig den dyrbaraste gåvan,
perspektiv.
Jag har alltid jobbat med utsatta människor, orättvisor, sjukdom och död.
Kanske har det gjort att min hud har blivit tjockare med åren, kanske lär man sig att på något vis stänga ute, för att orka fortsätta med det som man tycker är så viktigt..
Bilderna är tagna av Paul Hansen DN
Minna, var rekommenderar du att man söker sig om man vill ut och volontära?
Det beror lite på vad du vill göra. Jag har varit i England två gånger och jobbat som volontär för en organisation som heter Winged fellowship trust. De kan jag varmt rekommendera. Jag är själv sugen på att resa iväg i sommar, men vet ännu inte vart. Vi får absolut prata mer om det!
Jag vet nog inte riktigt vad jag har tänkt mig, men tar gärna emot dina tips och idéer.
Att inte gråta är inte det samma som att inte bry sig.
Det har du så rätt i.