Kommentarer till Stackars Kate Moss

Av: Rebecca A

Rebecca A — Mon, 22 Feb 2010 16:53:46 +0000

Vackert, insiktsfullt, berörande! Du har verkligen klass!

Av: Effektfullt | Vintage (a love story)

Effektfullt | Vintage (a love story) — Mon, 22 Feb 2010 10:04:49 +0000

[...] Mina egna erfarenheter av smal ideal kan ni som missat läsa här. [...]

Av: Candy

Candy — Mon, 25 Jan 2010 22:42:54 +0000

Åh, så himla fint skrivet! Jag gillar hur du ställer ett händelserikt och glädjefyllt liv i kontrast till ett liv av fysisk och psykisk ohälsa. Hur kan man på allvar tänka att ingenting slår känslan av att vara smal? Det finns ju massor av känslor som är betydligt mycket bättre med betydligt färre tråkiga konsekvenser, om inga konsekvenser alls! Men kvinnan måste vara sjuk som säger så där, på det ena eller andra sättet. Och att de lämnar plats för det citatet i media är verkligen sorgligt, speciellt när man tänker på att de gör det för pengar och publicitet. Att pengar är värt mer än liv och hälsa är fruktansvärt.

Jag fick faktiskt tårar i ögonen av att läsa det här. Och att läsa om hur du påverkades av ätstörningen och se bilden på dig gjorde ont i mig, dels för att det måste varit hemskt för dig, dels för att jag tänker tillbaka på hur det var för mig när det var som värst. Då vägde jag 45 kilo till 172 centimeter och kunde inte ens resa mig ur sängen själv vissa dagar. Jag var förkyld eller hade andra infektioner nästan hela tiden, frös massor, tappade hår och hade ingen energi till att jobba. Det gör ont bara av tanken på 45 kilo, nog för att jag från början är väldigt smal naturligt, men inte 45 kilo… =/

Av: Anna

Anna — Fri, 27 Nov 2009 08:59:55 +0000

Åh, jag blir helt tårögd av att läsa. Känner igen mig.
Tack för det inlägget, det behövdes idag.

Av: Johanna

Johanna — Tue, 24 Nov 2009 19:09:05 +0000

Vilket fint inlägg! Blev nästan lite tårögd

Av: Kristin

Kristin — Tue, 24 Nov 2009 10:52:17 +0000

Bra skrivet! Ett så viktigt ämne, tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig själv i andras beskrivning av högstadietiden. Och jag beundrar dig.

Av: isabella

isabella — Mon, 23 Nov 2009 17:46:59 +0000

åh så himla fint skrivet. Hoppas du mår bra idag!

Av: Sara

Sara — Mon, 23 Nov 2009 17:26:46 +0000

Du tar upp ämnet så bra! Belyser hur galet det faktiskt är. Tänk egentligen att en sådan fråga som vikt ska ta upp så mycket plats överallt när det finns så mycket annat som borde betyda så mycket mer. Men det går ju inte att anklaga en ung människa för att ta till sig, för tyvärr så finns ju all denna vikthysteri omkring oss var vi än går.

Av: Cecilia

Cecilia — Mon, 23 Nov 2009 15:11:39 +0000

Det här var det bästa och viktigaste jag läst på mycket länge. Jag kan inte mer än hålla med, om allt, och säga att du skriver och uttrycker dig fantastiskt.
Jag känner igen både din och Annelis berättelse (kommentaren från Vintage by Mary Sue), i mellan- och övre tonåren var jag precis likadan. Jag är 1.67 och vägde som minst 48 kilo, fast de sifforna sade mig ingenting mer än att de var för mycket. Idag kan jag knappt tänka mig att jag varit nere i den vikten, precis som Annli har jag gått upp sedan dess. Att säga som Kate Moss … nej, hade jag hört det när jag var 16 hade jag kanske aldrig ens blivit ”frisk”. Det är fruktansvärt att en människa kan sitta och säga så och inte tänka på konsekvenserna. Jag jag håller med dig; om det är den bästa känsla hon någonsin känt, då tycker jag synd om henne.
/Cecilia

Av: jenni

jenni — Mon, 23 Nov 2009 12:10:27 +0000

Himla bra skrivet Minna! Du är modig som ger så mycket av dig själv. Kram