Stackars Kate Moss
Jag läste ett citat i Metro i veckan där Kate Moss hade sagt att,
”Ingenting slår känslan av att vara riktigt smal”
Tydligen hade många gått igång på detta.
Det gör inte jag, jag lägger snarare huvudet lite grann på sne…suckar djupt och tänker, att jag tycker så himla synd om Kate Moss som uppenbarligen missat en hel del.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått sitta en solig dag i maj på trapporna under Sacre coeur i Paris, samtidigt som en gatumusiker spelar Imagine och alla människor börjar sjunga med.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna den känsla som fyller kroppen när man ser glädjen i en annan människas ögon, glädjen för att du ger av din tid åt denna människa, utan att få ett enda öre betalt.
Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna känslan av att vara 14 år och skratta tills man nästan kräks med vänner som man kunnat dö för.
Jag tycker synd om henne, som aldrig fått känna känslan av pumpande adrenalin och den obeskrivliga lyckan av att kämpa mot ett mål och tillslut stå där en dag och få höra …och vinnaren är.
Jag tycker synd om henne, som inte har fått uppleva livet på den thailändska landsbygden. Där man vaknar till tuppen som gal, äter med händerna, tvättar sig i bäcken och sopar sin egen hydda.
På bilden ovan är jag 19 år, jag väger 50 kg och är 170 cm lång.
Jag var så trött den dagen att jag knappt orkade ta mig till min egen studentbal.
Jag var så rädd för att behöva sitta på ett slott och försöka äta med andra människor att jag fick ta två lugnande tabletter och hålla min bästa vän i handen under bordet.
Jag var så frusen att jag fick ha en kofta på mig så att ingen ens såg min fina klänning, som jag hade fått låta en sömmerska sy in 3 gånger om för att den skulle passa.
Jag tycker synd om Kate Moss, som tror att ingenting slår den känslan.
Känslan av att vara riktigt smal.
Jag tycker också synd om den människa som inte vet bättre än att ge henne utrymme till såna här uttalanden i media.
Tillsammans står de ansvariga för att flera unga tjejer kanske inte kommer att få uppleva sin studentbal nästa vår,
då de redan har svultit ihjäl sig.
Innan 1950 så var anorexia en relativt ovanlig sjukdom, fram till 1980-talet har sjukdomen blivit vanligare och vanligare och nu har den stannat på en konstant nivå.
90% av de som insjuknar är kvinnor i tonåren, 15% av dem överlever inte.
Det jag vill ha sagt med detta är att det är livsviktigt att ta ställning.
Så gör som jag, tyck synd om Kate Moss och fokusera på de saker i livet som verkligen gör dig lycklig.
Tro mig,
inget kommer att slå den känslan.
Läs också det här viktiga inlägget hos UnderbaraClara om du missat det.
This entry was posted on lördag, november 21st, 2009 at 20:00 and is filed under Diary, Things that matter. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
20:57 on november 21st, 2009
Otroligt fint inlägg. Känns i hjärtat.
0:28 on november 22nd, 2009
du skriver underbart. och på ett sätt att jag förstår.
0:50 on november 22nd, 2009
Fantastiskt skrivet. Tack för att du delar med dig.
2:01 on november 22nd, 2009
Tack!
11:17 on november 22nd, 2009
Jag läser din blogg med ojämna mellanrum och det är alltid läsvärt, men idag har du överträffat dig själv. Mycket bra skrivet!
13:59 on november 22nd, 2009
Det där uttalandet är helt sjukt! Hur kan man ens komma på något sånt?
Fantastiskt bra skrivet!
16:17 on november 22nd, 2009
Mycket fina och tänkvärda ord. Det är inte klokt att Kate Moss uttalande ens publiceras. Finns det verkligen ingen som har sagt något vettigare på hela veckan..?
/Sara
17:11 on november 22nd, 2009
Äntligen! Starkt Minna. Du är bra.
20:32 on november 22nd, 2009
Bra skrivet, Minna!
Jag pratade faktiskt med min mamma om något liknande idag… Jag berättade att när jag gick i nian skulle vara med på skolkortet frös så otroligt mycket om händerna och hade en så tunn blus att jag var tvungen att slå armarna runt mig själv och värma händerna om nacken för att inte frysa så mycket. Det fick ju inte synas på skolkortet!
Samma år gick jag alltid omkring med en stor axelremsväska som jag föste över bakdelen så att ingen skulle se hur stor min rumpa var! Till saken hör att jag vägde 48 kilo och var lika lång som jag är idag (167cm)! Jag kunde hoppa över luncher och trodde verkligen att jag var för kurvig (när jag egentligen inte var kurvig nånstans). Jag trodde dessutom att det var normalt att gå omkring och frysa om händerna så där!
Sedan jag träffade min nuvarande pojkvän har jag gått upp nästan tio kilo (idag väger jag 60 kilo) och jag fryser nästan aldrig om händerna! Jag blir upprörd när jag minns mina egna tankar och hur jag såg på min kropp då. Snacka om att ha dysmorfofobi! Allt jag kan göra nu är att vara tacksam över att jag inte drev mig själv in i ett sjukligt och livshotande tillstånd.
Det här är en jätteviktig fråga och det är så bra att du tar upp det. Du är bäst!
Kram från Anneli
22:54 on november 22nd, 2009
Jättebra skrivet! Heja dig!
23:07 on november 22nd, 2009
stackars kate moss är dum i huvet som säger såna saker… usch, inget att se upp till! tack för ett bra inlägg! kramar
12:54 on november 23rd, 2009
åh så bra skrivet, jag önskar fler hade berättat hur det känns att vara riktigt sjuk i anorexia, och att faktiskt visa upp en anorexiasjuk kropp precis som den ser ut, det är inte som att se en flashig modebild.
13:10 on november 23rd, 2009
Himla bra skrivet Minna! Du är modig som ger så mycket av dig själv. Kram
16:11 on november 23rd, 2009
Det här var det bästa och viktigaste jag läst på mycket länge. Jag kan inte mer än hålla med, om allt, och säga att du skriver och uttrycker dig fantastiskt.
Jag känner igen både din och Annelis berättelse (kommentaren från Vintage by Mary Sue), i mellan- och övre tonåren var jag precis likadan. Jag är 1.67 och vägde som minst 48 kilo, fast de sifforna sade mig ingenting mer än att de var för mycket. Idag kan jag knappt tänka mig att jag varit nere i den vikten, precis som Annli har jag gått upp sedan dess. Att säga som Kate Moss … nej, hade jag hört det när jag var 16 hade jag kanske aldrig ens blivit ”frisk”. Det är fruktansvärt att en människa kan sitta och säga så och inte tänka på konsekvenserna. Jag jag håller med dig; om det är den bästa känsla hon någonsin känt, då tycker jag synd om henne.
/Cecilia
18:26 on november 23rd, 2009
Du tar upp ämnet så bra! Belyser hur galet det faktiskt är. Tänk egentligen att en sådan fråga som vikt ska ta upp så mycket plats överallt när det finns så mycket annat som borde betyda så mycket mer. Men det går ju inte att anklaga en ung människa för att ta till sig, för tyvärr så finns ju all denna vikthysteri omkring oss var vi än går.
18:46 on november 23rd, 2009
åh så himla fint skrivet. Hoppas du mår bra idag!
11:52 on november 24th, 2009
Bra skrivet! Ett så viktigt ämne, tack för att du delar med dig. Jag känner igen mig själv i andras beskrivning av högstadietiden. Och jag beundrar dig.
20:09 on november 24th, 2009
Vilket fint inlägg! Blev nästan lite tårögd
9:59 on november 27th, 2009
Åh, jag blir helt tårögd av att läsa. Känner igen mig.
Tack för det inlägget, det behövdes idag.
23:42 on januari 25th, 2010
Åh, så himla fint skrivet! Jag gillar hur du ställer ett händelserikt och glädjefyllt liv i kontrast till ett liv av fysisk och psykisk ohälsa. Hur kan man på allvar tänka att ingenting slår känslan av att vara smal? Det finns ju massor av känslor som är betydligt mycket bättre med betydligt färre tråkiga konsekvenser, om inga konsekvenser alls! Men kvinnan måste vara sjuk som säger så där, på det ena eller andra sättet. Och att de lämnar plats för det citatet i media är verkligen sorgligt, speciellt när man tänker på att de gör det för pengar och publicitet. Att pengar är värt mer än liv och hälsa är fruktansvärt.
Jag fick faktiskt tårar i ögonen av att läsa det här. Och att läsa om hur du påverkades av ätstörningen och se bilden på dig gjorde ont i mig, dels för att det måste varit hemskt för dig, dels för att jag tänker tillbaka på hur det var för mig när det var som värst. Då vägde jag 45 kilo till 172 centimeter och kunde inte ens resa mig ur sängen själv vissa dagar. Jag var förkyld eller hade andra infektioner nästan hela tiden, frös massor, tappade hår och hade ingen energi till att jobba. Det gör ont bara av tanken på 45 kilo, nog för att jag från början är väldigt smal naturligt, men inte 45 kilo… =/