….he`s all I wanted all my life and even more…

Min brudklänning är missfärgad, doftar som riktigt gamla böcker och prasslar mellan fingrarna.

Han spelar Frank Sinatra på morgonen, och brygger åtta koppar Skånerost.

Vi viker hörnen  på sidorna i bostadsbilagan där vi kan tänka oss att bo.

Dricker jordgubbsjuice,

och äter baconmacka deluxe.

Igår gjorde jag det, bet ihop och utmanade mina nya skor.  Ni vet när man har köpt ett par som egentligen är fel på alla sätt och vis. Och man vet att man kommer att behöva pina sig själv igenom minst en hel kväll för att de (om man har tur) ska ge med sig lite.  Jag och mina vänner brukar kalla de för ”sittskor”, ibland kan ett par ”sittskor” konvertera till att bli ett par ”dansskor”, men vägen dit brukar vara mycket lång, och mycket smärtsam.

Dessa skor skaver på samtliga tår och gräver sig rakt in i hälsenan, så mycket att jag kom att tänka på den där hemska scenen i filmen Djurkyrkogården.

Jag börjar bli för gammal för ”sittskor”, det här var absolut sista paret.

Och de som jag redan äger ska säljas.

(snart)

Äntligen är det fredag.

Jag ska lyssna på min fredagsmusik, sminka mig i 1 timme och blanda en cocktail så fort klockan slagit 4.

Igår var vi på vernissage, det var Berghs första kull av fotoelever som hade sin examensutställning.  Det var stor variation på bilderna, överlag tycker jag att det var väldigt fina även om inte alla tilltalade mig så mycket.

Efteråt gick vi till Vapiano och väntade på ett bord.
Om ni är på besök i stan så gå gärna dit (om ni bor i stan har ni förmodligen redan varit), maten är bra och det är en shysst miljö att äta i om man gillar lite liv och rörelse. Och framförallt så har man råd, till och med veckan innan löning.

Baby åt en pizza och jag en kycklingsallad med massa parmesan.

Vi skrev listor på gula postit lappar med sånt som vi vill göra de närmsta 5 åren. Jag gömmer dem nog i en låda för att kunna ta fram dem 2014 och se att det inte blev alls som vi tänkt.

När pannacottan var slut gick vi på Stockholms filmfestival och såg en koreansk film som heter Searching for the elephant.  Filmen var väl producerad och innehöll en hel del starka scener, bland annat ett självmord. Efter att ha läst lite om filmen efteråt så fick jag veta att kvinnan i den scenen (Jang Ja-yeon) senare även tog sitt liv på riktigt. Man beslöt att ändå visa filmen. Och kanske är det viktigt, den lämnade en stark känsla av obehag i magen. Vilket jag personligen tycker är bra, det finns tillräckligt många filmer vars syfte är att få människor att må bra, jag föredrar de som får mig att reflektera.
Om ni har möjlighet, och inte är allt för känsliga så tycker jag att ni ska se den.

Igår var det den mörkaste onsdagen sedan jag minns knappt när.

Linda och jag slog oss ner i en bar och drack torrt vitt vin.

Hon pratade med händerna.

Sedan promenerade vi, medan det sista av denna höst regnade bort.

Hade vi haft ett soundtrack hade det låtit just såhär.

När fukten hade hittat hela vägen in till huden så hoppade jag på en buss som tog en omväg hem.

I förra veckan var fantastiske bildjournalisten Paul Hansen och höll en föreläsning i skolan.

Jag svävade som på moln i 3h och 45min när han visade den ena bilden mer magisk än den andra och berättade om sina resor och erfarenheter.
Bredvid mig satt Linda och grät, och bredvid henne satt nästa klasskamrat…och nästa och nästa och grät.
Efter 3h var det inte många ögon som var torra.
Mina var dock det, och jag frågade på om vilket avstånd han hade stått på vid bilderna och vilken utbildningsbakgrund han hade…osv.

Efteråt funderade jag lite på, varför bilder på sjuka barn, sprutnarkomaner och svält i Kongo inte får mig att gråta.
Javisst känns det, visst funderar jag i timmar och dagar över var all denna ondska och orättvisa kommer ifrån.
Men det får mig inte att gråta.

När jag reste till London för 10 år sedan på mitt första volontär uppdrag möttes jag av en man som sa,
”Jag skiter i varför du valt att komma hit, det jag bryr mig om är vad som kommer få dig att stanna. Imorgon kommer du att få träffa människor som haft all anledning att skjuta sig själva i huvudet…men valt att inte göra det”

Dessa människor, fick mig att gråta.
De gav mig den dyrbaraste gåvan,
perspektiv.

Jag har alltid jobbat med utsatta människor, orättvisor, sjukdom och död.

Kanske har det gjort att min hud har blivit tjockare med åren, kanske lär man sig att på något vis stänga ute, för att orka fortsätta med det som man tycker är så viktigt..

Bilderna är tagna av Paul Hansen DN

Jag har sovit som en kratta i några veckor nu.  I perioder blir det så.
Vilket är ert bästa knep när man har svårt att somna, sova tungt och vaknar 05:30 av okänd anledning?