Hanna skrev för en tid sedan ett inlägg om plastikoperationer, så nu gör jag det också.
Man hör ofta här och var, människor berätta om sina operationer och de avslutar nästan alla likadant med att understryka,
”jag gjorde detta för min egen skull”.
Det skrämmer mig ohyggligt mycket. Att människor på riktigt kan tro att de faktiskt vaknade en morgon, gnuggade sömnen ur ögonen och sen kom på att..jag vet! Jag vill söva ner mig själv (med alla de risker de innebär), låta någon skära lite i mig (med alla de risker det innebär), ta bort lite eller lägga till lite (med alla de risker det innebär)..för min egen skull.
Ingen människa vill göra något sådant för sin egen skull. Det krävs en norm, ett ideal, ett samhälle bakom ett sådant beslut.
Sen kanske det svider att erkänna, det kanske till och med är svårt att se även ifall man försöker. Men jag tycker ändå att man ska försöka, jag tror ändå att man kan komma långt på att vara ärlig mot sig själv. Jag tror att jag skulle ha en annan respekt för människor om de vågade erkänna varför de egentligen valde att operera sig. Och jag tror framförallt att det skulle vara ett steg i rätt riktning. För någonstans så måste ju vi, våran generation ta ställning till vilket budskap vi vill lämna efter oss till nästa generation. Vill vi egentligen uppfostra våra barn i en värld som ser ut såhär, eller vill vi kunna få dem att tro att de duger precis som de är, oavsett vad.
När jag var 20 år kände jag att jag behövde operera mig själv, för min egen skull. Många år av ett mycket dåligt förhållande till mat hade suttit sina spår på min kropp och mina bröst var inte längre vad de en gång varit.
Jag opererades på Viktoriakliniken en dag i maj. Vi var 8 tjejer i vita rockar med dropp i armen som rullades på löpande band in i operationssalen. Jag var nr 2, jag minns att jag tänkt att det var lite synd om hon som blev nr 8. För man kan ju just undra hur flitig en läkare är..7 operationer senare samma dag. Det som skulle ändras och rättas till med mig hade man fyllt i med en röd spritpenna och jag fick lägga mig ner på en britts med armarna i något som liknade skruvstäd. Det var lagom hemskt.
Jag vaknade av olidlig smärta, som om någon drog i min hud och samtidigt pressade in min bröstkorg så de gjorde ont att andas. Jag hade frossa (man kan få de av narkos) men jag kunde inte röra mig för att få upp värmen i kroppen. Jag kräktes (man kan göra det av narkos) men då jag kunde inte sätta mig upp så det kändes som jag skulle kvävas. Jag grät i en vecka och sov sällan mer än 2 timmar åt gången. Efter en vecka var det bättre, fram tills den natten när det kändes som att stygnen under det ena bröstet sprack. Då grät jag igen. På Viktoriakliniken sa de att de kan kännas så, ”En skönhetsoperation är för kroppen, ungefär som att köra in i en vägg”, så sa dom…när jag ringde och grät.
Det var nervtrådarna som letade efter varandra. De letade och letade men hittade i alla fall inte, så känseln den försvann (det kan bli så av en operation).
Idag är jag snart 27 år. Jag är inte mer nöjd med mina bröst än vad någon annan är, jag är ganska less på dem och har insett att de inte spelar så stor roll, mest är de förstås i vägen. Men framförallt är jag snart 27 år och har full koll på den stora skillnaden, mellan min egen…och någon annans vilja.
Så därför gott folk avslutar jag historien om min operation med att säga, att jag opererade mig för samhällets skull.
Dessa bilder är tagna av fotografen Yoko Inoue och återfinns i boken 
