En fin gräns
Överallt står människor i min väg.
På Götgatsbacken går de för långsamt och jag kliver dem på hälarna, framför grönsaksdisken på Tempo och ovanför rulltrappan på slussen. På tunnelbanan pratar två kvinnor för högt och stinker för mycket parfym.
Jag åker hackig slalom mellan barnvagnsmammorna, pensionärerna och skolbarnen. Jag säger ”ursäkta” med precis lite för otrevlig ton.
Jag känner hur den bubblar inom mig. Irritationen och ilskan över att jag måste dela den här platsen med alla dessa andra.
Irritationen och ilskan över just det…som jag annars älskar.
Människorna, mötena, pulsen.
Som om jag vore jagad svänger jag in på min gata, ökar tempot ytterligare..inte fören jag stänger dörren bakom mig och låser den så avtar det.
Jag gömmer mig i tystnaden innanför väggar av betong och tänker,
att nog är det en fin gräns mellan det vi älskar och hatar ibland.
Jag håller med dig till fullo.
Visst är det så. Ibland är människor bara i vägen…själv är jag just nu så hemskt trött på alla relationer jag har i mitt liv å undrar vad de gör med mig. Vad är bra vad är dåligt. Mycket som surrar å under tiden cocoonar jag mig inomhus..också. Ha en fin helg, hoppas att den blir lugn och fin:)
2 veckor låter inte helt omöjligt. Det känns faktiskt som att det kommer hålla den här gången.
Ibland kan jag också känna så! Speciellt på Leidsestraat, som ligger bakom hörnet här. Otroligt mycket folk. Hela tiden.
oh vad jag känner igen mig. folk som inte tittar vart de gár, folk som svänger utan att titta om ngn är bredvid dem som de skär av vägen för, människor som viskar väldigt högt pá bion eller som sätter sig bredvid en pá táget utan att frága först. ibland undrar jag om jag verkligen är för känslig, eller om andra bara är mera okänsliga än jag.