Om fjantiga komplex och pappor som alltid har rätt.
Det är inte alltid man ser dem, eller stör sig på dem. Men under ungefär 2 -3 dygn i månaden så tycks de omöjliga att leva med. Jag pratar om de där riktigt, riktigt fjantiga komplexen.
Mina är (i fjantighetsordning), blodådran i höger tinning som ser ut som en förlängning av ögonbrynet.
Hålet i överläppen där det en gång i ett tidigare liv satt en charmig piercing. Stundtals hatar jag det mer än allt, stundtals är jag ganska stolt över det då det skvallrar lite om min tonårstid, en tid då jag levde för dagen och inte ens kunde stava till konsekvens. Jag målade mina ögon med svart kajal och sjöng ”Nothing´s rigt I`m torn” i kör med Natalie Imbruglia.
Stolt visade jag upp min nya piercing för pappa som skakade på huvudet och sa ”det där min dotter…kommer du få ångra en dag”. Och självklart var de också så.
Jag är kluven inför min tonår, den som kom när jag var 11 och höll i sig till jag var 23. I det allra flesta val man kunde göra så tog jag av någon anledning den dörren som ledde till en avgrund. Jag vill lika lite göra det igen, som att ha det ogjort. Allt som jag är, min moral och mitt sätt att agera är ett resultat av alla de val jag gjorde fel.
Kanske skulle jag sakna det lite om de försvann.
Har ni något extra fjantigt komplex att dela med er av?
This entry was posted on fredag, oktober 23rd, 2009 at 7:41 and is filed under Diary. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
9:12 on oktober 23rd, 2009
De väldigt synliga stora venerna under ögonen, som gör att jag ser blå och trött ut (går ok att sminka över). VET att det är fjantigt, men jag vill också kunna se pigg ut utan smink…
Att mina bröst aldrig nånsin klarat sig utan bh utan är stora och platta, och att jag inte kan få en naturlig klyfta trots D-kupa för att de sitter för långt isär. Har dock aldrig fått några klagomål på dem, så jag vet ju att det är fjantigt.
Mina tummar, som är stubbiga istället för sådär avlånga så man kan ha fina naglar på dem med.
När jag var liten önskade jag man kunde slipa till dem…men de är ju en del av mig.
10:46 on oktober 23rd, 2009
Jag har alltid, mer eller mindre (just nu mindre) haft komplex över mina korta muskliga ben, och det känns ju inte alls så konstig i en värld där modet är att ha långa smala. Något jag däremot har som många vill ha är stora bröst, vilka jag var och varannan dag blir galna på! Jag kan inte ha stora tröjor utan att se klumpig ut, de är i vägen på träningen och gud och hans moster. Sen vet ju jag att om det skulle finnas mer kläder som passade så skulle jag antagligen inte tänka på det lika mycket, men tills dess!
15:45 on oktober 23rd, 2009
Tycker mig ha en dubbelhaka…å kan egentligen inte begripa hur de är möjligt då man drar 34/36 i kläder! Så den tycker jag är störande. Å mina torra hälar med sprickor som jag aldrig blir av hur mycket jag än smörjer eller går på fotvård….Men man får acceptera sig själv som man är eller göra nåt åt det…om det nu är möjligt. Får väl börja sova med nåt som slimmar upp hakan…hhahhaha!
18:09 on oktober 23rd, 2009
jag fick ju cancer när jag bara var 20 år, innan dess ville jag vara perfekt jämt, men med ett ärr rakt över hela magen och vad cancern förde med sig, så tog mitt liv en helt annan vändning då, jag slutade ha komplex och jag slutade döma människor efter deras yttre, så såhär i efterhand är jag tacksam mot cancern även om den gett mig några tuffa år.
23:22 on oktober 23rd, 2009
Mitt stora födelsemärke på näsan. Jag kan glömma bort det i veckor och så helt plötsligt ibland så får jag syn på det och irriterar mig rejält.
Jag har bott på Irland i över fyra år så det måste nog kallas permanent. Men jag hoppas på att kunna flytta tillbaka till Sverige en dag. Men det kommer inte bli än på ett bra tag.
17:47 on oktober 25th, 2009
Shakira? Oh dear! Jag tycker minsann att du inte är riktigt klok men tackar och bockar som tusan. Shakira är en vacker donna som jag många gånger drömt om att likna.