Han pussade min fot imorse, jag somnade om, och när jag vaknade var han redan i Skåne.

Det känns som att jag mest har jobbat den här veckan. När man varvar dagar och nätter så flyter allting samman och jag sover mest däremellan. Det är tråkigt när vi inte hinner ses så mycket, det tär på ett konstigt vis. Sticker som nålar och bränner som eld, under huden.

När vi är på samma ställe så finns det så mycket jag vill säga och göra, men när tiden alltid känns knapp så vet jag inte i vilken ände jag ska börja.
Jag blir nog ganska tyst, och istället för att ta vara på tiden som är så låter jag den gå.

Jag är nog egentligen en ganska känslig människa.
en sådan som direkt känner av om jag sovit för lite, ätit dåligt eller börjar få ett skoskav.

Jag har alltid avundats de som bara kan ta en kaffe och sedan fortsätta som om de inte hade varit vakna i 24h och bara ätit en banan och 2 apelsin krokanter. Försöker jag mig på det så får jag en vagel i ögat direkt.
Visst klarar man sig på mindre sömn än vad man tror, men jag upplever alltid att det hinner ikapp mig och att jag således får svårt att vara den människan jag helst vill vara.

Imorse åt jag gröten i badrummet och hann på så vis med att fixa håret.
Det är både en livsfarlig gammal vana och en fördel för mig att ibland kunna göra så.
Det tog mig många år att inse och erkänna att det alltid fanns något i den vänstra handen om jag hade ett bestick i den högra.
Var på det tog ungefär lika lång tid att släppa det som var i vänster handen.
Någon dag tänker jag att jag borde skriva om hur jag lyckades.
Andra dagar känner jag bara för att plocka upp det där föremålet..vad de än må vara, och fortsätta som om jag aldrig slutat.
Men jag har lärt mig att livet kan se ut så, att en dålig dag inte behöver betyda fler dåliga dagar.
så jag försöker att endast räkna de som är bra.

Det är andra helgen han åker bort på raken.

Jag sjunger sånger och äter solrosfrön tills jag får ont i magen.

Ingenting är egentligen på riktigt, verkligt eller viktigt,

där han inte är.

När jag var 21 år köpte jag min första egna lägenhet. De 19kvm var inringade av blek lila väggar och jag tyckte det var det finaste hem en människa kunde ha. Jag målade min kokvrå rosa och klistrade kakeldekor även fast där inte fanns något kakel att klistra på.  Jag slog knut på mig själv och vände världen ut och in…när jag var 21 år.

När jag var 23 flyttade jag från min lägenhet på Haga, jag satt på trappan och grät den dagen.  Osäker på när jag egentligen skulle få ett riktigt hem igen.  Ett hem som var mitt och inget som jag bara lånade av någon annan för en stund.

Tre år och elva flyttar senare fick jag det.

Man kan säga att jag är glad att den tiden är förbi.

Överallt står människor i min väg.

På Götgatsbacken går de för långsamt och jag kliver dem på hälarna, framför grönsaksdisken på Tempo och ovanför rulltrappan på slussen. På tunnelbanan pratar två kvinnor för högt och stinker för mycket parfym.

Jag åker hackig slalom mellan barnvagnsmammorna, pensionärerna och skolbarnen. Jag säger ”ursäkta” med precis lite för otrevlig ton.

Jag känner hur den bubblar inom mig. Irritationen och ilskan över att jag måste dela den här platsen med alla dessa andra.

Irritationen och ilskan över just det…som jag annars älskar.

Människorna, mötena, pulsen.

Som om jag vore jagad svänger jag in på min gata, ökar tempot ytterligare..inte fören jag stänger dörren bakom mig och låser den så avtar det.

Jag gömmer mig i tystnaden innanför väggar av betong och tänker,

att nog är det en fin gräns mellan det vi älskar och hatar ibland.

Snart är det November igen.

Stockholm är mörkt och vi somnar i soffan efter jobbet.

Jag har gjort en Novemberlista som gör mig varm igen.

Jag sjunger med och tänker att, det är inte så dumt ändå.

Varsegoda!

De funderar inte över hur de rör sig, hur de ser ut där de sitter, eller står.

De funderar över världen, människor och liv.

De riktigt vackra kvinnorna, de bryr sig mer om att se världen, än att bli sedda av den.

De riktigt vackra kvinnorna drivs utav passion.

De har för längesedan slutat, försöka vara någon som de inte är.

De är riktigt vackra, för att de gett upp allt det där,

för att deras rörelser aldrig är genomtänkta,

och deras ord aldrig lite för väl valda.

När jag vaknade så hade världen som jag bor på ändrat form.

Det som en gång varit runt är trekantigt nu.

Skandinavien.

Haven.

Gatan där jag bor.

Jag försöker förstå, hur man står på en trekantig värld.

Men jag kan inte.

Så jag sorterar den vita tvätten ifrån den färgade.

Som om inget hade hänt.

I över en vecka har mitt paket ifrån USA hållits gisslan på posten, men igår kom lönen och lösensumman kunde äntligen betalas. Som jag har väntat!

Extra glad blir jag när jag slipper packa upp min skatt ur en plastkasse inlindad i isoleringstejp (för det händer ibland de också).  När man får tack kort och kycklinggult cellofanpapper så slutar man ganska snabbt att muttra över tullavgiften.

Till min samling kan jag nu stolt hänga en mint vintage Jessica MacClintock klänning ifrån omkring 1970.

Tadaaa!

Jessica MacClintock föddes 1930 i Main, hon studerade konst och arbetade som lärare innan hon började designa kläder. Hon är en helt självlärd designer och mycket känd för sina långa tidstypiska ”hippie” klänningar ifrån sent 60,tidigt 70tal då hon designade för Gunne Sax. Längre fram så blev afton och brudklänningar hennes specialitet.   Klänningen jag köpt är mint condition (dvs inte tidigare använd), den luktar fortfarande 70tal, och jag är obeskrivligt glad över att ha kommit över ett så fint ex…som dessutom sitter som en smäck.

Prislappen slutade på 1500kr med frakt och lite tull.