Att köra sitt eget race.

I vägskäl har jag många gånger valt fel.  När andra människor har gett mig råd så har jag slagit dövörat till och allt för många gånger valt att se världen i svart och vitt. För sådan är tyvärr jag, jag skulle inte välja att kalla det envis men har inte heller något direkt bra ord för det.

Jag lever i någon sorts övertygelse om att jag ändå själv vet vad som är bäst för mig. Och när jag väl bestämt mig så är det snudd på omöjligt för mig att göra det ogjort.  Förra sommaren brukade jag hoppa ner för trapporna till träningslokalen på ett ben, när min tränare sedan frågade mig hur ryggen kändes så sa jag att det var ok…lite bättre till och med. Efter passet lindade jag upp mina händer inne på toaletten och grät av smärta och besvikelse så ljudlöst det bara gick.

Jag körde mitt eget race, rakt in i väggen förstås.

Idag tänkte jag på det när jag knallade runt joggingspåret med luvan högt uppdragen över huvudet.  Som alltid sugen på att proppa fickorna fulla med kottar och kastanjer att sula i nacken på dem som springer förbi mig med vinden i håret.

Jag kan inte springa.

Förut sprang jag nästan varje dag.

Jag saknar det.

Men vem vet, även om jag hade lyssnat på de som visste bättre än mig så kanske det ändå hade gått åt helvete. Nu har jag ingen annan att skylla än mig själv, och på något konstigt sätt så ger det mig ändå en viss tillfredställelse när jag knatar fram i spåret och kramar mina kottar i fickan.