Det är höst och jag funderar…

..på vilken jacka jag hade förra året när det blev såhär kallt, och var jag slarvade bort mina vantar nånstans…

Det är sista dagen i september, och jag funderar på livet, precis som jag alltid gör.

Och i skydd av mörkret, känns allt så tydligt.

I vägskäl har jag många gånger valt fel.  När andra människor har gett mig råd så har jag slagit dövörat till och allt för många gånger valt att se världen i svart och vitt. För sådan är tyvärr jag, jag skulle inte välja att kalla det envis men har inte heller något direkt bra ord för det.

Jag lever i någon sorts övertygelse om att jag ändå själv vet vad som är bäst för mig. Och när jag väl bestämt mig så är det snudd på omöjligt för mig att göra det ogjort.  Förra sommaren brukade jag hoppa ner för trapporna till träningslokalen på ett ben, när min tränare sedan frågade mig hur ryggen kändes så sa jag att det var ok…lite bättre till och med. Efter passet lindade jag upp mina händer inne på toaletten och grät av smärta och besvikelse så ljudlöst det bara gick.

Jag körde mitt eget race, rakt in i väggen förstås.

Idag tänkte jag på det när jag knallade runt joggingspåret med luvan högt uppdragen över huvudet.  Som alltid sugen på att proppa fickorna fulla med kottar och kastanjer att sula i nacken på dem som springer förbi mig med vinden i håret.

Jag kan inte springa.

Förut sprang jag nästan varje dag.

Jag saknar det.

Men vem vet, även om jag hade lyssnat på de som visste bättre än mig så kanske det ändå hade gått åt helvete. Nu har jag ingen annan att skylla än mig själv, och på något konstigt sätt så ger det mig ändå en viss tillfredställelse när jag knatar fram i spåret och kramar mina kottar i fickan.

I L.A var  Baby inbjuden till två spännande vernissager, den ena var öppningen av David LaChapelle’s The rape of Africa, och den andra var vår vän Jordie Turner’s La Ville Torture.  Det var förstås ledsamt att jag inte kunde åka med, men jag doppade vårrullar i plommonsås på East och dansade till Fleetwood Mack istället, å de e verkligen inte fy skam de heller.

I L.A kan man dränka sig själv i vintage om man vill. Mina bröder har redan bokat sin andra biljett i år för att åka över och gräva denim i öknen.

Baby hann förstås kika lite vintage han me..

Bilden på högen av Ugg boots gör mig lite ledsen. Det är just detta som jag tycker så illa om med trender. Att så många människor kan vilja ha någonting så gärna och sen aldrig mer, det skrämmer mig lite.  Och jag ser ingen som hellst tjusning i det.

Dessa bilder är tagna i en Vintagebutik i Santa Barbara och på Rose Bowl i L.A.

Jag hoppas i alla fall att vi kan åka till L.A inom en snar framtid, med en stadig budget och en kontainer att fylla.

Min nya kappa är från 70talet,

Jag hittade den på Myrorna i Eskilstuna för 250kr.

Igår åt jag frukost med Karin Boye, hon sa…

Stjärnfall, som natten stänker,

Ljungeldar, som i flykten blänker,

stolta solar, som mörkret dränker-

Vem vill kalla det för undergång?

Sedan åt jag lunch med DN kultur.

Ur min dagbok (23 september 2008)

Jag lägger huvudet på den platsen på hans arm där jag alltid brukar sova, hör hur hans andetag börjar ändras och falla in i den rytmen de alltid gör strax innan han somnar.

”Det här var nog den bästa dagen i mitt liv”

jag vet att han är vaken och fortfarande kan höra mig.

I det alldeles för vita rummet mellan dom alldeles för vita sängkläderna kramar han mig lite hårdare och kysser min panna.

”Det var det för mig med”

Jag tar ett djupt andetag och vet att jag alltid kommer att minnas den stunden.

”Undra bara vad vi ska hitta på imorgon”  Han svarar inte,

men i mörkret kan jag höra hur han nickar.

Idag är det på dagen ett år sedan vi köpte vårat första gemensamma hem.

Igår fick jag förklara för min handledare och de andra coacherna på Fryshuset att jag inte är något ”energiknippe”.  Vi skulle rita på ett papper vem vi var som coach, och vem vi ville vara osv. Jag har mycket svårt för sånt, rita och leka lekar, jag gillade det inte ens värst mycket när jag var barn.  Men jag har förstått att många människor gillar det, femkamp, tipspromenad och kubb. Jag blir bara extremt obekväm i såna situationer och är nu mera för gammal för att orka spela att jag tycker att det ens är lite kul i alla fall.  Jag gillar inte heller hocus pocus! Igår undrade min handledare varför jag trodde att jag  målat min ”bild” i just den färg jag valt. Och på den frågan fanns det bara ett svar, enkelt, jag tog den pennan som låg överst (som självklart råkade vara svart tjock spritpenna).  Det fanns ingen som helst tanke eller mening med det hela så varför skulle jag lägga energi på att försöka hitta på någon. Det behöver inte jag.

När jag kom hem hade baby en överraskning…

Ja vad ska man säga, det gjorde ont. Men jag har lovat att ge den en chans, men inte soundtracket som kom med på köpet …där drar jag min gräns.

Min storebror ringde mig i förra veckan, han gör det ibland när han har fått en idè.  Jag tror han tycker det är bra att veta att vi tycker likadant.  Min bror är konstnär. Han målar tavlor med starka budskap som ibland är nästa läskiga att titta på.

Vi har alltid hållit varann om ryggen, min storebror Sackarias och jag. Han har skyddat mig, knuffat mig i rätt riktning och förklarat sånt som jag inte alltid kunnat förstå.

Jag tänker att…

Lycklig är den som har EN bror….. Jag har tre.

Just nu kan man se min brors konst på FineArte gallery i London. Men även på hans hemsida Sacke-art. Han använder olika tekniker och material när han målar, tavlorna skiljer sig ganska mycket åt och han exprimenterar fortfarande väldigt mycket med nya sätt att skapa på.  Men de gemensamma är att det finns en stark känsla och ett budskap i varje verk, inte alltid så självklart men alltid med utrymme för egen tolkning.

Look down

Infamous swedish sex moose

Wall of consciousness