Det är märkligt tycker jag, att jag kan uppleva lägenheten..eller ja, faktiskt egentligen hela världen så tyst när han är borta.

Märkligt för att han ju är så väldigt tyst, slår aldrig i skåpluckor eller dörren till micron..så som jag gör.  Märkligt för att alla ljud utanför det öppna fönstret är de samma, en bil, måsar, människorna på terassen mittemot, en båt…

Jag kommer fram till att det är en innre tystnad, ett eko som sakta sprider sig i kroppen.

Baby har åkt till Skåne, men han kommer tillbaka.

En gång när han åkte till Skåne så var han borta i 4 år, kanske är det de jag tycker är lite jobbigt.

Jag får ofta frågor angående hur det kommer sig att jag orkar gå i butiker så mycket som jag gör, och det ska jag berätta.  Jag letar efter specifika plagg, det är sällan de dyker upp (och oftast hittar jag då istället något helt annat) men jag tröttnar ändå aldrig på att leta, för när det händer mina vänner…när det händer

Och i torsdags gjorde det de.  Jag hittade en skrämmande vacker Radley of London klänning ifrån tidigt 70tal på stockholms stadsmission vid Nytorget.

För er som inte känner till Radley så ser designen ut lite såhär..

1969 köpte Radley upp den ökända butiken Quroum Boutigue i London. Butiken öppnades 1964 av Alice Pollock och ett år senare anslöt sig Ossie Clark och Celia Britwell.  Butiken var känd för sina spektakulära visningar med gäster som ex The Beatles.  Efter att Radley köpte upp butiken så fortsatte Ossie Clark att designa kläder för Radley under några år, vilket har lätt till att även de plagg som inte bär Ossies namn ändå är uppenbart inspirerade av hans design. Så för mig är en Radley klänning det näst bästa efter en Ossie Clark.

Dessa klänningar hittar du på Posh Vintage (av mina personliga favorit sidor).  För en vintage Radley får man idag ge mellan 700-1500 dollar. När jag däremot i mitt ständiga sökande faktiskt lyckas nå till regnbågens slut så hittar jag en för 95 svenska kronor.

…är nog ändå här.

Min nya klänning är ifrån 70 talet och har ett mönster som gör mig väldigt glad.

Härom dagen hade jag lite av en utomkroppslig upplevelse. Jag fann mig själv stående på stockholms stadsmission som så många gånger förr när jag hör mig själv säga till mannen i det stora skägget ”Vad ska du ha för lampan?”.  Sen går allting väldigt fort, jag ringer Baby och ber honom komma och hämta mig för att jag har köpt en lampa som är förvånasvärt tung (vilket han förstås inte ifrågasätter efter som han själv är en lamp-missbrukare).

Så nu står den där i all sin prakt. Lampa nr 11….

Och jag kan inte hjälpa att känna mig lite som en medberoende:/

Men rackarns vad snygg den e, till mitt försvar så har vi letat efter en golvlampa i denna modell länge. 80kr var priset.

På torsdagar kan man under sommaren lyssna på stand up comedy hos Lasse i parken, så det gjorde vi idag.

Jag gillar mitt lite nya armband ifrån Myrorna. Det ser ut att från början ha varit guldpläterat, men nu har det mesta lossnat så armbandet är hälften guld hälften metall, I like it

Mat blev det också, rostad färskpotatis och biffar någonting.  Helt ok, men inte alls prisvärt. Går ni hit så ta en öl i gräset istället.

Sen promenerade vi hem över Hornstull och funderade lite över vad som egentligen är roligt. Vi var i alla fall överens om att Magnus Betnèr var roligast ikväll.

Imorgon ska vi åka hem, till det som var hemma förut. Till mina föräldrar och mina syskon och den tokiga hunden. Jag har inte varit och hälsat på dem på hela sommaren och saknar dem mycket. Det är en annan typ av saknad än den som normalt sätt infinner sig hos en människa. Jag märker det oftast inte fören det går upp för mig att något är mycket fel, jag känner mig vilsen och disorienterad när jag saknar min familj.  Men saknaden är diffus och växer långsamt, som om jag har glömt något mycket viktigt fast jag skrivit upp det på tusen lappar för att minnas.

Han vänder sig sällan i sömnen.

Det mesta har tagit ny form, världen och verkligheten, gatan där jag bor.

Hans blick säger något annat nu, jag hade ingen aning. Ibland vill jag fråga honom om detta är den han är. Men jag väljer att tro…

Hans händer berättar om någonting helt annat nu då dom vandrar över min kropp. Jag vill hålla dem,

behålla dem, be honom att aldrig sluta.

men jag väljer att tro..

När tanken rullar över mig och jag instinktivt vill plocka ner den,

plocka sönder…i små små atomer,

Så väljer jag istället, för en gång skull att tro.

När jag har köpt mig något nytt och fint (som den här sjalen ifrån Myrorna för 15kr) så har jag en liten tradition att alltid hänga det någonstans i lägenheten, så att jag kan beundra det lite innan det får flytta in i garderoben.  Jag vet att en av mina närmaste vänner gör likadant, och undrar lite om det kanske är ett ganska vanligt  fenomen?

Ibland hör jag  folk säga att det aldrig skulle kunna bo i Stockholm. Och det kan man väl få tycka att man aldrig vill. Men ibland får jag känslan av att för dom som tycker det så är Stockholm, T-centralen vid rusningstid, Sergelstorg,  Drottninggatan under julhandeln och Stureplan kl 03 en lördag. Om det var Stockholm, då hade jag nog heller aldrig velat bo här.

För mig är Stockholm Mariatorget när löven ändrat färg och man kan äta nybakat bröd ifrån Blooms. Det är också när solen ligger på Götgatan och jag köper en takeaway kaffe på Victoria biografen för att sedan gå gatan fram och titta på alla människor som är mitt uppe i att leva sina liv.

Det är picnic på Waldermarsudde och promenader längs gator jag aldrig tidigare gått. Det är möjligheten att kunna springa ner till Seven eleven och köpa glass vid midnatt…om jag vill.

Stockholm för mig är skärgården där jag kan plocka händerna fulla med hallon,

Promenera och lyssna på surret ifrån insekter och vinden i vassen.

För att sedan köpa rökt lax och makrill på lanthandel och äta på en klippa…

..där det är bara han och jag.

För att sedan åka hem med nervevade rutor och sjunga på precis samma låt som vi gjorde för precis ett år sedan, när vi åkte hem…med nervevade rutor.

Idag var vi i Sandemar. Min vintage klänning är Bardotrutig och köpt i Paris.