I helgen drack jag ett glas rött på samma plats där jag en annan gång lekte med något rött ifrån sandlådan.  Kanske är det ändå mycket lite som egentligen förändras.

Min pojkvän hade fina saker med sig hem ifrån Skåne förra veckan. Av sin mormor fick han Lisa Larssons ”Kalle”.

En äldre jordglob har stått på min önskelista länge och kan strykas nu, Check!

Hittar man en sån här fin grön italiensk herrbetjänt så köper man den (även om man redan har en).

Bäst var ändå dessa lampor som låg och gömde sig på min pojkväns mormors vind.  Hans morfar som var frisörmästare hade dessa på sin salong en gång i tiden, det gör dom extra värdefulla tycker jag.

År 1974 köpte min morfar och mormor huset vid Holmsjön. Eller rättare sagt, de köpte marken sedan ett hus och lät bygga det där. Som vuxen har jag inte tillbringat så mycket tid där, men när jag var barn så var detta ett av de bästa ställena på jorden.  Ju äldre man blir desto sällsyntare blir dessa platser, som kan berätta sagor om ens uppväxt. Där dofter, ljud och bilder känns som en del utav den man är.

I helgen åkte vi till Holmsjön för att hjälpa min mormor att fixa lite med huset.

I min webbstrateg bor en riktigt händig man, han behöver bara få på sig de blå snickarbyxorna så kan han allt.

och lite till…

Han berättade för mig om hur hans pappa lärt honom klyva ved när han var barn.  Och jag tror att vi båda två vaggades in i en slags härlig dvala av minnen och saknad.

Jag plockade bär som jag gjort här så många gånger förr.

Sen städade jag inne i huset.

Där fanns det spännande väskor…

med färgglatt innehåll.

Och så vackra burkar förstås.

På den stora terrassen kunde man vila sig och lyssna på skogen.

Inomhus kunde man fortsätta mysa till ljudet av regn som slår emot fönster.

På kvällen grillade vi och satt framför den öppna spisen och lyssnade på morfars gamla Frank Sinatra skivor.

På morgonen när regnet har gett upp och det doftar tallbarr och blåbärsris  äter vi frukost på min mormors söta porslin.

Har du också en sån plats?

Där ditt hjärta klappar lite hårdare, där du påminns om de vackra sommrarna då du var barn, där allting viskar och berättar om de människor som du älskat som inte längre finns kvar.

Igår åt jag och Eva lunch vid vattnet utanför dramaten.  Det kan ha varit en av de sista ute luncherna man kan äta bara i t-shirt den här sommaren för imorse när jag gick till jobbet luktade det blöta löv ute, det brukar vara ett tecken på att hösten är på gång.

Jag blir glad på hösten som de flesta andra blir på våren.  Jag älskar stövlar och kappor, halsdukar, mössor och take away kaffe som värmer i handen. På hösten vill jag planera och starta nya projekt medan jag sitter i ett fönster på Götgatan, fikar och tittar på alla dessa människor som är på väg någonstans. Jag vill äta soppor på uteserveringar inlindad i en filt och läsa DN på söndagar. Tända kilovis med ljus hemma och somna gott klockan tio ibland bara för att det redan är så mörkt.

Till hösten vill jag tydligen också köpa en ny stol, men så blev det inte. Den här fina såg jag igår på Myrorna inne i stan.

Sedan var det såhär fint färgkordinerat i provrummet på Beyond Retro.

När min kompis Anna och jag var yngre brukade vi lägga oss på rygg lite här och var, för att kunna se världen ur ett annat perspektiv. Jag gör det fortfarande ibland, hittar nya vinklar och vrår i mitt hem där allt ser annorlunda ut.  Det kan hjälpa de dagar man är vilsen eller känner sig lite ledsen, för faktum är att man behöver göra precis samma sak med sitt liv ibland…vrida på det lite, för att sedan kunna se det ifrån ett annat håll.

Perspektiv är ett utav mina favorit ord, kanske just för att innebörden alltid förändras.

Igår när jag var ute på en promenad så hände något som jag tycker är väldigt otäckt.

En man stannade mig på gatan, jag antog att han ville fråga om vägen-närmsta tunnelbana eller var södersjukhuset låg. Men nej, den här mannen ville veta ifall jag hade jobbat som modell tidigare. När jag stod där lite halv svettig I mina löparkläder ville jag hellst fråga “hur tänkte du nu?” men jag skakade bara på huvudet lite halv irritera. Varpå mannen frågade om det var något jag var intresserad av, jag sa “ehh…nej” och gick vidare.

Jag grämade mig resten av dagen över att jag inte konfronterade den här mannen. Frågade honom vilken agentur han jobbade för, bad om att få hans kort (där det förmodligen hade stått att han var golvläggare), borde frågat honom ifall han alltid gjorde sina castings på Ringvägen vid lunchtid.

Jag borde ha ställt honom mot väggen, jag som är både stor I käften och kan slå/sparka/knäa/armbåga någon på käftenom så krävs, jag borde ha sagt mer en “ehh…nej”

Det förväntar jag mig av mig själv.

Nästa tjej den här mannen frågar kan vara en 17årig tjej som inte ännu odlat så mycket skinn på näsan och har hyffsat outvecklad intution. Hon kanske till och med tror att det är såhär det går till, att agenter och fotografer bara driver runt på gatorna dagen lång i jakt på den nya Claudia shiffer. För det har hon kanske till och med hört av en kompis kompis, och då vet ju alla att det är så.

Det är nog fjärde gången som detta händer mig, så jag vet att när man är yngre så tycker man att det är ganska smickrande, när man är 26,5 år så tycker man mest att det är jävligt tragiskt och otäckt.

För fem år sedan fick jag samma fråga och nappade på den, kanske för att det var en kvinna som ställde den då. Det var tidig sommar I Paris och jag fick vara med i fransk tv efter att de hade färgat mitt hår rosa.  Jag hade även livvakt i form av 100kg pappa med mig vid det tillfället.

Händer det en femte gång så tänker jag boxa ner den som frågar, en gång för alla (även för den gången jag fick rosa hår, för det var inte vackert alls)

Det bästa med att jobba på natten ibland är att förmiddagen kan se ut ungefär såhär, och det är helt ok.  Varken tvätten eller diskmaskinen ropar på mig denna morgon, jag tror de känner på sig att det varit en tung natt.

Nu ska jag dricka te, äta melon och leta efter ett par stövlar till hösten på Etsy, och…det är också helt ok.

Jag såg en film i helgen som heter Sometimes in April,  jag ramlade över den vackra titeln på Lovefilm.se och beställde hem den utan att jag egentligen visste så noga vad den handlade om.  Det var en mycket hemsk film om folkmordet i Rwanda som ägde rum 1994.  Den fick mig att fundera över hur mycket hemskt det faktiskt är som hänt  under min tid här på jorden som jag inte känner till.  Självklar vet jag att det har varit och fortfarande är krig och svält i Afrika, men det som stör mig är att det känns som att jag ändå inte riktigt vet.

År 1994 gick jag i fjärdeklass, jag funderade mycket över vilken häst jag skulle rida på sommarens läger, vilken kjol jag skulle ha på mig på fredagens disco och ifall killarna i sexan hade matrast samtidigt som oss just den dagen.  År 1994 funderade jag inte alls över att hundratusentals människor dog varje dag, flickor som precis som jag gick i fjärdeklass.

Jag kan känna så här i efterhand att vi i skolan pratade mycket om historia, om Gustav Vasa och hur man gjorde eld på stenåldern. Men jag undrar lite varför vi så sällan pratade om nuet.  Även om jag nog knappast hade packat min gympapåse för att ge mig ut i vida världen för att göra en skillnad, så hade det ändå kanske kunnat göra en viss skillnad i det långa loppet. Och även om tankarna på dessa människor säkert hade fått sammsas med tankar på hästar och killarna i sexan, så hade det i alla fall varit bättre än ingen tanke alls.

Jag brinner mycket för historia och tycker att det är viktigt. Men nuet kommer ju även det att bli historia en dag, och vem ska då berätta den historien om vi som levde i den inte ens känner till den.