Tröst
Jag spelar Forever young med Joan Baez och tänker att det här var en jobbig morgon. Kalla vindar och alldeles för varmt kaffe på socialkontoret. Jag var där i ett volontäruppdrag för att trösta någon som var tröstlös.
Ett tröstlöst barn håller man i handen, man tar dem i famnen, kanske gungar man dem sakta. Mer kan man inte göra…mer kan ingen göra.
Vi kan inte lappa ihop. Säga att allt kommer att bli bra och att tiden läker alla sår.
Inte ens den som bär på alla världens krafter kan laga ett svek i hjärtat på ett barn.
Men vi kan hålla dem i handen, vi kan vagga dem sakta och berätta om sanningen, möjligheterna att växa och lära sig att leva med ett sår.
Vi kan stanna hos dem och om så bara för en stund, ge dem den platsen i världen de förtjänar.
Du ska veta att det där var väldigt fint skrivet. Väldigt. Och jag är kräsen med hur folk skriver. Tog liksom lite på hjärtat.
Du är så himla fin.
I ditt hjärta finns det mycket plats kära vän. Det är tur för oss omkring dig.
Det gör ont inom mig när jag läser din text. Fantastiskt är dock att det finns människor som du som gör sitt bästa för att hjälpa dessa barn.
Thanks for the great post! Keep the good work going!