Om lycka
Det finns stunder i livet då lycka går att ta på.
När man kan segla ut ur sin egen kropp och iakta sig själv fem meter uppifrån och undra, kan det verkligen vara såhär?
Han möter mig utanför jobbet för mörkret kommer tidigare nu.
Jag springer lite för att kunna hoppa upp i hans famn, det är ju ändå sex timmar sedan jag lämnade den.
Vi går hem och äter smörstekta kantareller…
innan vi somnar på soffan till ljudet av ett sensommar regn.
This entry was posted on söndag, augusti 30th, 2009 at 7:25 and is filed under Diary. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
11:52 on augusti 30th, 2009
så fint! jag önskar jag kunde hoppa upp i en famn också men det finns nog ingen som kan ta emot mig än. fysiskt alltså.
23:03 on augusti 30th, 2009
Så fint du skriver
och vilka fina bilder du tar
kram
0:17 on augusti 31st, 2009
Åh så gott det ser ut! Nu blev jag ju hungrig igen fastän jag ätit kladdkaka och kvällsfikat bara för någon stund sedan…
Tack för dina fina kommentarer, och angående ditt tips på diagnos så är jag själv också inne på det spåret! Men det är svårt att få den diagnosen eftersom det är så diffusa symptom på något vis och sedan syns det inte på blodprover och liknande…
Jag har tänkt på dig flera gånger den här veckan men jag har varit så dålig på att skriva! Jag är glad för din skull över utbildningen och det känns så rätt när jag tänker på att du ska läsa till journalist! Det känns som att jag känner dig och att du är min vän och att jag bara ser fram emot att få köpa tidningen som har publicerat din första artikel/krönika…
Hoppas att du har haft en bra helg!
Kram från Anneli
10:46 on augusti 31st, 2009
Jag älskar det du skriver. Det är klart du ska vara journalist, det är självklart liksom, du har det där härliga, vackra och klara sättet att skriva på.
11:55 on augusti 31st, 2009
Vad glad jag blir, tack allihopa för de fina orden:)
10:37 on september 1st, 2009
Åh vad underbart det låter!