En hoppfull tidspessimists torsdag.

Första dagen i skolan är nu över. I vanlig ordning var jag ute i så pass god tid imorse att jag hann dricka en seven eleven kaffe och se på när söder vaknade innan jag klapprade (i mormors träsandaler) bort till skolans lokaler vid slussen.  De som känner mig vet att när jag är precis i tid så beror det på att jag gått en lång omväg eller tre varv runt huset. Aldrig i mitt liv har jag missat en buss, ett tåg eller varit sen till ett möte.  Min tidspessimism är av den grad att det nästan besvärar mig lite.

I min klass är vi 22 elever, det verkar som att det flesta arbetar med någon form av kommunikation…det gör inte jag.  Eller…på sätt och vis och ibland i allra högsta grad faktiskt, men jag kommunicerar ju med människor.

Jag insåg också att det kommer att bli svårt för mig att hålla mig till det objektiva skrivandet.  Att berätta någonting utan att lägga mina egna värderingar i det.  Det ska bli spännande att se om jag ändrar uppfattning.

Jag gick hem över ett Mariatorg där fragment av sommaren fortfarande fanns kvar.  Fylld av den där känslan som jag tycker så mycket om, ni vet den där när någonting precis har börjat…när allt som är det samma ser så annorlunda ut och man kan gå med säkra steg utan att för den skull ha en aning om var man är påväg. Jag har inget namn för den känslan, men många skulle kanske kalla den hoppfullhet.