Jag spelar Forever young med Joan Baez och tänker att det här var en jobbig morgon.  Kalla vindar och alldeles för varmt kaffe på socialkontoret.  Jag var där i ett volontäruppdrag för att trösta någon som var tröstlös.

Ett tröstlöst barn håller man i handen, man tar dem i famnen, kanske gungar man dem sakta.  Mer kan man inte göra…mer kan ingen göra.

Vi kan inte lappa ihop. Säga att allt kommer att bli bra och att tiden läker alla sår.

Inte ens den som bär på alla världens krafter kan laga ett svek i hjärtat på ett barn.

Men vi kan hålla dem i handen, vi kan vagga dem sakta och berätta om sanningen, möjligheterna att växa och lära sig att leva med ett sår.

Vi kan stanna hos dem och om så bara för en stund,  ge dem den platsen i världen de förtjänar.

Det finns stunder i livet då lycka går att ta på.

När man kan segla ut ur sin egen kropp och iakta sig själv fem meter uppifrån och undra, kan det verkligen vara såhär?

Han möter mig utanför jobbet för mörkret kommer tidigare nu.

Jag springer lite för att kunna hoppa upp i hans famn, det är ju ändå sex timmar sedan jag lämnade den.

Vi går hem och äter smörstekta kantareller…

innan vi somnar på soffan till ljudet av ett sensommar regn.

Första dagen i skolan är nu över. I vanlig ordning var jag ute i så pass god tid imorse att jag hann dricka en seven eleven kaffe och se på när söder vaknade innan jag klapprade (i mormors träsandaler) bort till skolans lokaler vid slussen.  De som känner mig vet att när jag är precis i tid så beror det på att jag gått en lång omväg eller tre varv runt huset. Aldrig i mitt liv har jag missat en buss, ett tåg eller varit sen till ett möte.  Min tidspessimism är av den grad att det nästan besvärar mig lite.

I min klass är vi 22 elever, det verkar som att det flesta arbetar med någon form av kommunikation…det gör inte jag.  Eller…på sätt och vis och ibland i allra högsta grad faktiskt, men jag kommunicerar ju med människor.

Jag insåg också att det kommer att bli svårt för mig att hålla mig till det objektiva skrivandet.  Att berätta någonting utan att lägga mina egna värderingar i det.  Det ska bli spännande att se om jag ändrar uppfattning.

Jag gick hem över ett Mariatorg där fragment av sommaren fortfarande fanns kvar.  Fylld av den där känslan som jag tycker så mycket om, ni vet den där när någonting precis har börjat…när allt som är det samma ser så annorlunda ut och man kan gå med säkra steg utan att för den skull ha en aning om var man är påväg. Jag har inget namn för den känslan, men många skulle kanske kalla den hoppfullhet.

I vintras hyrde vi ett litet hus av en fotograf på Fårö. Baby skulle jobba med bilder till sin utställning och jag skulle dricka varm chocklad och ha termobyxor.

Fårö är en magisk plats och man kan som ana hur ön under täcket av snö repar sig efter sommaren.  Stillheten, det man brukar kalla lugnet efter stormen tycks breda ut sig längs stränderna.

På lanthandeln blir det tyst då vi kliver in. Folk undrar nyfiken om det är vi som kör runt i den röda bussen samtidigt som de sneglar ner i vår korg för att få en glimt av vad såna som vi äter. På sommaren är lanthandeln förstås full av folk som vill köpa potatissallad och barn som gråter tills de får en glass. Men i januari undrar alla (3 personer) vad vi gör här.

Jag antar att vi söker den där tystnaden som inget hörn av Stockholm kan erbjuda.

Och så är det ju något med alla dessa platser som människor älskar att besöka…när ingen ser dem, ser de ändå inte lite annorlunda ut då..

Gimli längtar nog också tillbaka då och då.

Jag har lite skrivkramp, det står väl i manus att man ska få det samma vecka som man ska börja på en journalistutbildning. På det så har jag haft min värsta PMS någonsin. Den slog till i lördags, med  omkring 7,1 på richterskalan. Och vad gör man sen, när man har druckit vart enda te man har i skåpet, streck kollat på sin favorit serie i 4 (läs 6) timmar, ätit både blåbärspaj med vaniljsås och 70% choklad. Jo! då badar man ett skumbad som doftar chocklad sen kastar man sig in i en städ neuros och skrubbar varenda yta i lägenheten…men sen då…vad gör man sen?

Snälla vet ni? för jag vet inte…vilken grönsak ska man äta?

Ibland tror jag att solen alltid skiner lite mer på Södermalm.

På String sjönk vi ner i en knarrig soffa igår.

I sällskap av en morotskaka…

och svart kaffe på ett knarrigt bord.

Har ni sett så fint bordsskivan har släppt ifrån bordet..jag tycker det är så vackert.

Som rost på metall,

slitet läder,

trä med avskavd färg,

och sliten betong.

Det sägs, att när man fattar de största besluten i sitt liv så står man ensam.  Den tanken har alltid skrämt och ruskat om mig lite. Jag har insett den här veckan att jag har ett personlighetsdrag som följt mig hela livet. Jag kan gå så långt tillbaka som till mellanstadiet då man ibland fick leka en sorts lek där man skulle öva sig själv i att ta ställning. Fröken sa ett påstående, tyckte man si fick man ställa sig i ena hörnet, tyckte man så fick man ställa sig vid svarta tavlan osv.  Om någon i min klass hamnade ensam i ett hörn så ville jag alltid ändra mig och ställa mig i samma.

Och den här veckan har jag gjort det igen, ändrat den åsikt jag från början hade..bara för att en annan människa blev ensam.

Jag har insett att jag inte alltid behöver tycka lika för att ta någons parti.  Ibland räcker det med att kunna se vad en annan människa verkligen vill, vill trotts att denne inte får medhåll av någon annan.  När jag ser detta, då vill jag byta hörn.  Då vill jag ge en klapp på axeln och säga ”jag stöttar dig, om detta är det du verkligen vill”

I det riktigt stora besluten har jag svårt att lämna någon ensam.

Imorse vakande jag av att Mästerkatten (jag brukar kalla honom så då ingen hör) klampade över golvet i sina nya höst skor.  Jag frågade honom om han skulle ha sina nya skor redan, då stack han ut huvudet genom fönstret och sa ”japp, idag är det höst”. Jag gnuggade mina ögon och kände mig både lättad och besviken.  Ni förstår att jag är en sån som alltid väntar på hösten, jag väntar oftast i veckor på just den där dagen då luften får en annan smak. I år så är det som att jag inte hann, jag blev genskjuten av hösten…

Ibland känns det som att mitt liv började förra hösten. Jag hade mössa ifrån september till april, somnade alldeles för sent och var tvungen att gå upp för tidigt men min energi tog ändå aldrig slut. Vi sov och åt frukost i hans lilla lägenhet på söder bland kartonger och väskor. På mornarna satt  jag på en tom yta på parketten och sminkade mig innan ännu en dag på jobbet som åt upp mig.  Vi lyssnade på Lundell till sent på natten och köpte hämtmat alldeles för ofta. Luften var kall och då och då sjöng Lemarc ut genom den öppna franska ballkongen på Borgmästargatan, att det här var bara början på en lång historia….

Vi var vi.

Vi hade äntligen blivit vi.