1×5
Jag vet att jag sagt vid något tillfälle att det känns som att jag under det senaste året har åldrats fem gånger så mycket. Jag antar att förändringar i livet, både de vi själva väljer och de vi tvingas att acceptera är de som får oss att uppleva att vi åldrats.
För ett år sedan bodde jag i en liten andrahandslägenhet som luktade gammal kastrull. Jag sov nio timmar varje natt, tränade två gånger om dagen och åt var tredje timme. När någon frågade mig vad jag drömde om så var svaret alltid detsamma, jag ville bli bäst i världen.
När min dröm dog så grät jag. Inte den typen av tårar som är befriande eller efterlängtade.
Jag grät floder och sjöar åt mig själv att drunkna i.
Tids nog hittade jag ett öppet fönster och började att minnas, det fanns saker som jag älskat att göra, jag hade haft flera drömmar och jag kunde välja att skaffa mig nya.
Jag började pyssla med sånt som brukade göra mig glad.
Jag sa upp mig, hittade ett nytt jobb och delar av mig själv som jag glömt att jag hade.
Han såg åt mitt håll och ingenting blev någonsin detsamma igen. Färger såg inte längre likadana ut och orden fick en annan innebörd.
Tillsammans gömde vi oss på platser där himlen kändes närmare på något vis.
Jag ville skriva igen, och tyst nynade jag på melodier som jag glömt.
Sen dök den där platsen upp, där ljuset föll in så vackert över gammal betong och mörkt trä. Och äntligen fick jag sätta mitt namn bredvid hans på en dörr på obestämd tid.
En flicka tog plats i mitt liv och mitt hjärtas volym växte.
Jag funderade mycket över vem jag skulle vara nu….
..sen släppte jag viljan och lät det mest bara hända.
Världen började visa sig i bilder och jag ville sätta ord till allt igen.
Bitarna föll kanske inte rakt, men de föll på plats.
Det har blivit sommar igen och jag sitter och tittar ut genom mitt fönster. Glad över dom förändringar jag gjort, men även de jag tvingats att acceptera.
Jag inser nu att jag inte alls förlorade min dröm…den ändrade bara färg.
vad skönt att du hittade dit. Livet är ju alltid så att det ordnar sig bara man låter tiden gå, det svåra är ju att acceptera och låta det hända.
Fint!
Väldigt fint skrivet! Och vilka vackra bilder…
Minna, vad vackert, sorgligt och hoppfullt skrivet.
Det är fruktansvärt att tvingas ge upp något man älskar och som varit essensen av ens identitet och liv.
När man är i tunneln tittar man bara framåt, mot ljuset, och kämpar för att komma dit. Man ser inte färgskiftningen i betongen eller alla nödutgångar som leder till ett mer varierat liv.
Vi vet att du har en krigares själ. Men även om det tog tid och gör ont, så vet du nu att du också är så mycket mer. Det vittnar din fantastiskt fina blogg om.
Tack för alla de fina orden:)
vilken fin berättelse.
är glad att du känner att du är på väg att hitta tillbaks till dig själv. tänk att man kan gå så vilsen att man inte längre vet vem man är. mitt senaste år har varit jätteförvirrat, sorgset och tungt men jag hoppas att det snart är på väg att vända.
är glad att du mår bättre nu.
styrkekramar.
Det var allt väldigt fint. Du är så bra på att skriva och beskriva känslor.
Tack för detta! så vackert och så rörande ända in i själen.