Här hänger min midsommar klänning och känner sig bitter som få.  Hon har nämligen hamnat på min väntelista, tillsammans med skor som behöver klackas, hål som behöver lagas och kanter som behöver fållas. I mitt fall så fylls den här listan oftast på men bockas sällan av. Så nu är det en in en ut regeln som gäller. Jag kan inte köpa mer kläder som behöver lagas, eftersom jag är så extremt dålig på att få det gjort.  Och att göra det själv är inte ett alternativ, jag sydde en kalikå mjukis i femteklass och sen gav jag upp.  Jag har inte de tålamod som krävs för att nåla och mäta, eller ens trä tråden genom en nål om jag ska vara ärlig.

Min blommiga klänning som jag hittade i ”Max 60″ lådan på Emmaus behöver en ny dragkedja i ryggen. Så fort (fort känns som fel ord) , men när hon fått det så återkommer jag med en rättvis bild.

När vi sitter på fjärde våningen på socialkontoret så fylls jag utav känslan att vilja göra så mycket mer. Att vara mentor till någon känns ibland i mitt fall som att sitta med alla svaren. Jag önskar att det var så enkelt att jag bara kunde ge dem till henne, men i livet måste man tyvärr finna dem själv. Det är inte som ett prov i skolan där man kan snegla över någons axel. Man måste hitta sin egen sanning.

Jag vet det, och därför var det jobbigt på fjärde våningen idag.

Men jag vet också att jag kan slåss för henne, att jag kan vara den som säger som det är.  Jag vet att jag kan vara den för henne som alla människor någon gång behöver, den jag själv många gånger önskat att jag haft. Därför sitter jag, och kommer att fortsätta sitta där.

Och om tio år från nu så önskar jag inget högre en att hon fick sitta där, i en stol på fjärde våningen någonstans och vara den för någon, den som slåss och säger som det är, den som sitter med alla svar…den som alla någon gång behöver.

Det bor en flicka i mig som minns.

Till skillnad ifrån mig som bara ser i ord och bilder så besitter hon förmågan att drömma om hans händer.

Det bor en flicka i mig, hon lärde mig konsten att gråta.

Hon påminner mig ibland om ljudet av ett hjärta då det brister, färgen på en dröm då den dör och doften av en ogreppbar besvikelse.

Det bor en flicka i mig som aldrig glömmer.

Hans hand då den släppte taget,

Sömnlösa vinternätter av obesvarade frågor.

Det bor en flicka i mig som minns,

allt det som kvinnan vill glömma.

Det bor en flicka i mig vars högsta önskan är hans tröst.

Jag vaknar klockan 8 av den hemska ringsignalen ifrån min arbetstelefon, tänker för gång nr 200 att den ska jag minsann ändra. Tar de tunga stegen ut i köket för att svara med en röst pigg som en lärka, har ett speciellt fack inom mig där jag förvarar min ”nej, du ringde inte alls och väckte mig” röst. Om man är av den sorten som alltid vill vara tillgänglig för att kunna ha koll på saker så gör man rätt i att skaffa sig en sån röst.

Det är efter att jag har lagt på som det händer, det där som jag aldrig hände förr. När jag inget hellre vill än att gå tillbaks till sängen och fortsätta där jag blev avbruten så kommer det, först som en svag känsla men den växer som ett stigande vatten. Påminner mig om allt det jag borde och allt det jag måste…nu…när jag ändå har vaknat.  Trotts att detta var min morgon då jag bestämt mig för att sova i tusen år så kan jag omöjligt vända tillbaka. Jag får dåligt samvete om jag går och lägger mig igen. Jag förstår inte hur det kommer sig?

Jag drömmer mig tillbaka till nätter då jag var 16 år, när vi gick på disco för att sedan sitta i Sandras kök och vagga på stolarna och käka jordgubbskräm med mjölk tills klockan var 5.  När vi till sist gick och la oss så var det till tonerna av ”Enter the Wu-tang” vi somnade, året var 98 och gissa om vi sov.  När klockan var 15 nästa dag så var det aldrig några problem att sno runt och somna om, sätta skivan på repeat och strunta i att ”det faktisk var en dag imorn” som redan hade börjat.  När vi sedan vaknade så var det aldrig på grund av måsten eller saker som vi borde.  Vi återgick till att i stillhet gunga på varsin stol i köket, kanske köpte vi en pizza och flyttade oss till soffan för att se några avsnitt av Jenny Jones vi redan sett förut.

Det kan inte hjälpas att jag undrar, när hann alla dessa måsten ikapp mig?

Har bestämt mig nu för att påbörja ett litet projekt som jag länge önskat göra. Jag ska riva ut alla den poesi ur mina böcker som jag tycker mest om och göra en tapet utav dem.  Flera av de böcker jag har ser redan ut som att de varit med om ett krig, då jag är en sån som inte bara läser i mina böcker…jag använder dem. Jag kladdar på sidorna och viker hörnen, river ut och målar små stjärnor. Jag äger en stor rosa markeringspenna som jag inte är rädd för att stryka över stycken och meningar ifall det träffar mig i hjärtat.

Här ser ni en av de stora betong pelarna som gör vår lägenhet lite extra fantastisk.  Tänkte göra mitt lilla projekt på denna.  Hittade även den här jätte fina bilden på på Family living ….

Så nu känner jag lite att jag kanske måste göra en pelare med tidningsurklipp också.  Känner ni likadant så kan ni klicka på länken och läsa mer.

Tåls att tillägga till detta att jag inte på någe vis är världsbäst på att slutföra projekt. I träslöjden lyckades jag få ihop ungefär en färdig sak på sex terminer att ge till mamma i julklapp.  Och den där gången då jag bestämde mig för att måla om luckorna i köket så drog det också ut lite på tiden, så pass att jag hade lessnat på färgen rosa lagom tills de var klara.

Här är jag förra hösten då jag spacklade en vägg (läs, liten del av en vägg) det var kul i ungefär 10 minuter tyckte jag.

Vi var och tittade på det här huset igår, andades in luften på höjden där det stod och blickade ut över tallar och vatten.  Såg på varandra och tänkte för ett ögonblick att kanske, kanske kan man få allt ändå.  Kanske kan man bo både nära skogen och Södermalm..

Huset ligger ungefär 20 minuter från stan i ett litet område utåt Nacka där det fortfarande är grusväg och små röda sommarstugor.  Det kostar förståss många miljoner och först tänker man att många miljoner är mycket, men när man står framför det så kan man inte hjälpa att tycka att det känns som väldigt lite.

Slutligen tog vi varann i hand och rullade hemmåt i farfars gamla Saab 900 och funderade på varifrån vi skulle få så många miljoner.

Jag är himla dålig på att länka till sidor som jag tycker om, de…och att lära mig spelapå min gitarr är saker jag ska bli bättre på. Det är nämligen inte så svårt för mig att säga när jag verkligen tycker om en sida eller en blogg.  Jag tycker om vackra bilder i kombination med vackra ord, som ni vet.

En blogg som jag verkligen gillar är Winterbarn.  Så numera kommer ni hitta henne bland mina länkar.  Kika redan idag!

När hon sitter mitt emot mig vid köksbordet så inser jag hur stor hon blivit, alldeles för fort…

Men så ibland ler hon, och jag önskar att jag kunde få all tid att stanna.

Vera fyller 16 år i år, jag är hennes mentor, coach och vän. Du kan följa delar utav vår relation här under kategorin Veras värld. Om du är intresserad av coaching och mentorskap så kan du maila mig så berättar jag gärna mer.